Nu jävlar är det krig!

Det som har slagit mig är att du har klarat att ha familj trots att du insjuknade så tidigt i ditt liv, nettan67.
Det är inte många här med schizofreni som har partner och barn.

Å vad roligt att du fått en läkare som tar sig tid och utreder dig ordentligt! Nu ska det nog bli bra ska du se. <3

Geta skrev: Det som har slagit mig är att du har klarat att ha familj trots att du insjuknade så tidigt i ditt liv, nettan67.
Det är inte många här med schizofreni som har partner och barn.

Jag o barnens pappa var tillsammans två år, sen separerade vi. Har varit singel fram tills för 1 1/2 år sen då jag träffade min nuvarande sambo. Jag har alltså levt ensam under största delen av mitt liv.

Barnen var i perioder i fosterhem/avlastningshem när jag åkte in på psyk/perioder med vanföreställningar osv. Har hela tiden haft en kontaktperson som jag träffat minst 1 gång/vecka o hon har slagit larm när jag "vandrat iväg"... Mina barn har inte haft nån enkel uppväxt o det gör mig så ledsen. Dom fick växa upp o bli "vuxna" i förtid liksom...

Eos skrev: Å vad roligt att du fått en läkare som tar sig tid och utreder dig ordentligt! Nu ska det nog bli bra ska du se.

Ja, det känns bra att jag fått den här psykosläkaren. Jag ser med försiktighet en ljusning o hoppas att det ska bli bättre. :be

Zyprexa har den näst starkaste effekten, men det tar nog 4-6 veckor för att få maximal effekt. Hjälper inte Zyprexa och man testat minst ett preparat till, så brukar man använda Clozapine, som har bäst effekt av alla preparat och som minskar självmordsrisken också.

Skönt att det börjar hända något..Ja Zyprexa har varit den bästa för mig..Ett tag ville Leponex sättas in på mig...Men jag pallar inte med blodproven...Låter jobbigt för dig med barnen..Hadde själv ett missfall som ung...Sen när jag blev sjuk förstod jag nog inom mig att barn pallar jag ej med...Jag kunde knappt ta hand om mig själva...Jag har haft katter och Fågel..Min sambo o jag träffades innan jag blev sjuk redan som tonåringar..Och han har stått kvar vid min sida..Dock ett litet uppbrott i förhållandet när jag insjuknade och ingen av oss förstod vad som hände med mig...Men jag säger bara att utan honom hadde jag ej kunnat bo hemma själv eller haft hand om min ekonomi osv...Jag tror ej jag levt utan honom...Och Mamma såklart...Lycka nu till.hoppas du snart får komma hem...Det är skönast :kram :hjärta