Kul att det gått så bra för dig.
Det där med barn känner jag också är svårt. Jag är mycket osäker på om jag skulle klara av att ta hand om ett barn. Samtidigt känns det fruktansvärt att tänka sig att gå genom detta liv och aldrig få uppleva hur det är att ha barn. Jag har ju trots allt bara ett liv.
Men ibland (ganska ofta) tänker jag på att jag inte vill utsätta något barn för att ha mig som mamma. Att det är orättvist mot det barnet.
Fast om ens föräldrar hade tänkt så (fast de nu kanske inte räckt till alla gånger) då hade man ju inte funnits. Hade det varit bättre??
Vet ej, svårt att säga.
Ibland när det har känts som svårast har jag önskat att jag aldrig blev född, har t.o.m. sagt det till mina föräldrar. Fast ändå är man ju tacksam för att man finns till, när man inte mår fullt lika dåligt.
Nu är det ju så att man finns till och då får man väl försöka att göra det bästa av det...
En del säger ju att det är egoistiskt att skaffa barn om man inte mår bra, eller vet om man klarar av att ta hand om det. Det är det jag är rädd för. Ett barn ska ju aldrig behöva lida för att jag mår dåligt.
Men kanske klarar man mer än vad man tror när det verkligen behövs. Det brukar ju vara så av någon anledning. Och det är väl också det som du skriver Isa-Alise, att du klarat det bra trots att du inte trodde att du skulle göra det.
