Fruktansvärt att höra. Kunde inte låta bli at fälla en tår..
Jag saknar ord. Men jag är samtidgt inte förvånad. Har en del liknande storys även om deta var så upenbart råfel så en idiot kan se det. Att ingen lossade dig!
Hej isa-AliseBra att det gick bra trots allt.Fasst jag förstår att det minst sagt var jobbigt.Starkt att skriva om det.Har själv barn men det bor hos sin pappa.13 år gammal.Vi har en hel del kontakt.Jag var rädd att skaffa barn Fasst jag då inte fått någon Diagnos änVar räd att mitt mående skulle påverka barnet negativt.Bra att inte fasstna och älta i det förflutna. utan att kunna gå vidare som du gjort.Har också bott en del utomlands. men fick mitt barn i sverige.Det är en svår balansgång at minnas och kunna vända negativa erfarenheter till något possitivt utan att fasstna i det.Man får ta en dag i taget. och göra sitt bässta.Ingen är ju någon supermänniska.Sen kan man inte ändra på saker som man sagt el gjort fel.Här tänkte jag nog mer på mig själv än på ditt inlägg.Men jag försöker att så gott det går förklara mitt agerande.och i möjligaste mån be om ursäkt.utan att föringa mitt eventuellt negativa beteende.Mit barn börjar bli så gammalt att vi kan diskutera lite vad som hänt och så.Hoppas du har det bra sköt om dig.
Undrande skrev: Fruktansvärt att höra. Kunde inte låta bli at fälla en tår..
Jag saknar ord. Men jag är samtidgt inte förvånad. Har en del liknande storys även om deta var så upenbart råfel så en idiot kan se det. Att ingen lossade dig!
Protesterade inte din make?
Tack, Undrande...
Nej, min make orkade knappt besöka mig... Och kanske fick jag vara så mycket ensam för att personalen inte orkade se mig...
Ja, men det känns så obeskrivligt hemskt när du berättar det, tycker de borde orkat, både maken och vården.
Men det är ingen mening att skuldbelägga 22 år senare....
