Hur många olika diagnoser har du haft genom åren?

Ja, Fredik jag är också "vårdad", dessutom "vårdad klädsel" och "väldigt lätt att få kontakt med".
Tja, mina diagnoser är bl a från början till slut:

Schizotypal personlighet
Borderline
Paniksyndrom
Bipolärt syndrom
Alkoholberoende

Hur många diagnoser som stämmer? Svar: en. Gissa vilken!

Diagnoser är bara ett instrument för hur man sedan fortsätter med lämplig åtgärd/behandling. Det handlar om hur vårt system är uppbyggt; ett läkarbesök måste resultera i en bedöming, en läkare är mer eller mindre tvungen att ge ngn form av diagnos och hur man bäst korrigerar detta med medicin. Problemet har alltid varit, och fortfarande är, att man låser sig fast vid symptom, utan att tillämpa ngn form av utredning eller behandling mot orsakerna.

Jag själv tycker att diagnoser mest ställer till det. Min borderlinediagnos har inneburit mycket trubbel inom vården iom att en sån patient vill man inte ha. Sedan ifrågasätter man sällan en diagnos som redan satts (t ex min b diagnos som aldrig stämt) utan man blir behandlad utifrån ursprunglig läkarbedöming.

Jag vill tillägga att jag har tvångssyndrom också som diagnos.

Från början till slut:

Social fobi
Ängslig/Fobisk personlighetsstörning
Asperger Syndrom

Ovanstående är diagnoser jag fått på "papper" övriga har det talats om och är symtom eller "bieffekter" på ovanstående. Den sista diagnosen; Asperger är den som stämmer bäst men social fobi och ängslig personlighetsstörning ingår liksom i AS-diagnosen för mig. Det är symtom på min AS.

Symtom: Depression, ångest, tillbakadragenhet, gränspsykotisk, tvångsproblem, insomnia, paranoia, hallucinationer, suicidtankar och suicidförsök (tablettöverdoser), svårt att sköta hem och hushåll, svårigheter i kontakten med andra människor, extremt rutinbunden, stort kontollbehov, svårigheter att klara förändringar och hantera oväntade situationer, dålig impulskontroll, aggressivitet, dåligt självförtroende. Kommer inte på mer nu men listan kan säkert göras längre...

/A

Jag har fått diagnoserna:

depression, panikångest
borderline
manodepressiv typ 2
depression med psykotiska symptom

Detta är vad jag hört. Har aldrig läst i min journal och jag har inte behövt sjukintyg på ett par år (pga av sjukbidrag) så jag vet inte vad som skulle stått.
Jag är tveksam till alla diagnoser förutom panikångest, och depression med psykotiska symptom.
Diagnosen borderline fick jag utan att direkt ha uppget de symptomen till läkaren. Eller rättare sagt att jag hade inte alla de symptom som krävdes för en sådan diagnos då. Nu kanske jag mer har det.
Bipolär typ 2 känns också lite främmande. Men man vet ju inte själv.
Jag vet bara vad jag har för symptom inte vad de klassa som.

Hypokonderi och ångest var diagnosen innan min psykos bröt ut. På psykakuten sade läkare att jag hade en cykloid psykos men sen så sa min mamma att de hade sagt att jag hade schizofreni kanske. Min psykolog sade att jag hade antagligen en affektiv psykos, antagligen att man blir psykotiskt vid starka känslor. Sen så sist så sade min psykiater att jag hade schizofreni.

Men annars under min sjuka period så har jag själv känt igen mig i många andra diagnoser, så som asperger syndrpm, schizoaffektiv personlighetsstörning, schizoid personlighetstyp, manodepressiv osv. Men allt kanske var schizoffreni så att säga.

Har haft hörsel/syn/lukt/smak/känsel-hallucinationer, religiösa upplevelser, vanföreställningar, magiskt tänkande, letade efter tecken i naturen och min omgivning, autistiska perioder, depressiva perioder, ångest, oro, förföljelsemani, humörsvängningar, hypokonderi, såvit hårt och mycket, sovit dåligt den senaste tiden, alltså lättsömn, tvångstankar, lite tvångshandlingar, social fobi, cancerfobi osv. Det finns säkert mer att nämna men kommer inte på det nu.

Till en början med måste jag säga att jag känner igen mig själv och många av mina vänner i de beskrivningar som har getts av att dels iaktta sig själv och sina symtom och dels bedömas av en psykiater som kommer med den där hemska diagnosstämpeln som sedan skall diskuteras runt och ältas till leda. Som någon sa så är ju diagnoserna till för att kunna hjälpa patienten. Om stämpeln blir ett hinder som gör att man inte frågar patienten hur den mår idag, för sakerna förändras, då bör man tänka om. Jag fäster mig inte så mycket vid etiketter annars heller. En tub blå färg kanske jag upplever som en sorts blå, medan en annan konstnär säger att det inte alls är den blå färgen.

Mina diagnoser:
Ja jag önskar ibland så här i efterhand att jag hade fått hjälp tidigare för jag vet att jag hade depressioner som barn, men vad de handlade om minns jag inte exakt längre, bara att jag upprepade för mig själv högt om och om igen att jag var dum och att ingen tyckte om mig. Och så har det väl fortsatt...

Tonåren, mina äldre systrar fick något som jag fick veta var cykloid psykos, först den äldsta, sedan den andra.
Turen kom till mig när jag var 20. Jag kom in psykotisk som en fura och talade om för läkarna att jag visste vad jag hade - Jag har cykloid psykos och det handlar om att livet går i cykler kanske jag sluddrade ur mig.

Mormor fick diagnosen manodepression först som 50 åring.

Nu står det i mitt sjukintyg att jag är bipolär uns.
Det har även diskuterats schizoaffektivt syndrom, men jag vet inte om de har tagit bort det nu. För ett tag, för ett år sedan var det någon överläkare som lade sig i och sa att jag inte hade någon sjukdom utan var bara personlighetsstörd.

Jag äter Litium och Haldol och det verkar lindra hjälpligt.
Det jag saknar mest är att gråta. Skulle gärna vilja gråta ibland när jag är ledsen, men då kommer några tårar och jag är nöjd.
Därutöver går jag i terapi ute på stan'

/Sofie