Mine røster ledes av en kvinne som jeg har vært fortapt i store deler av livet. Grunnen til at hun alltid var så vennlig og imøtekommende er at hun er en nær slektning som kjente til hele denne tarvelige historien mange år før jeg visste det. Burde visst at den vakreste jenten skolen aldri ville ha brukt tid på en som meg dersom det ikke lå noe annet bak. Hun holder meg ansvarlig for at min fars ekteskap havarerte, og søkte seg til høyere utdanning da jeg var der for å ødelegge meg. Hun kjente også min kognitive svikt bedre enn noen i familien, og visste hvordan organisere et komplott sammen med en gruppe venner for å drive meg forstanden. En felles barndomsvenn var innom i julen og skulle hilse fra henne. Siden da har jeg grublet og knapt sovet. Skulle ønske jeg hørte romvesner i stedet. Mitt forklaringsproblem er dog kjempestort. Selv hennes eks omtaler henne som en helgen. Hun har en god karriere i kunstfeltet. Jeg har selvsagt ikke det. Kontakte henne kan jeg ikke, for da blir jeg uansett skurken.
Kanske är lite väl TMI, men jag har upptäckt en knöl nästan i rumpan. Jag vill inte gå till VC med den. För där blir jag sällan trodd. De tror allt är psykiskt p g a min diagnos. Eller så säljer de, det är inget farligt, det där gör vi inget åt. Så ingen idé att gå dit faktiskt.
Jaha. Ja det kan det mycket väl vara, den känns rund och fin. Men då kommer de säga att de inte tar bort den, för de tar bara bort farliga saker. Så det besparar mig besväret att gå dit och sära på skinkorna.
