Värst, tanke eller verklighet?

Hur gör man om man har makt att förändra verkligheten för en del människor så de överlever och om man missar och de dör, hur ställer ni er till det? Jag tror ju jag har gjort men de som inte överlever om dem skriver pressen dagen efter men att människor som överlever skrivs det inte en rad om. Hur skulle ni göra? Ge det på båten eller verkligen försöker rädda dem?

Det är illa när man är osäker på vem som orsakar något.

I början av 1990-talet så trodde jag att jag förde otur med mig. Men det blev bättre.

Tanksynd är ju ett kristet begrepp, men när man med schizofreni kan ha symtomet med andras tankar i huvudet, så undrar man ju vad som pågår.

Glömma och förlåta är en bra början.

Om det finns tid till det går förloppet vid en förmodad olycka händer och där försöker jag styra upp det så ingen olycka händer och de som det är blir räddade. Jag har gjort så i mina dar, men jag tycker inte alls om att agera skyddsängel det tar för mycket av mig, jag vill inte men ändå gör jag det. I det här gör jag det inom mig, där gäller tanke blir verklighet. Absolut inget jag vill men kommer att göra det om så krävs.

Att undvika tankesynder är viktigt, även om det är vanligare begrepp bland folk utan inre röster.

Att döma är så korkat, när man inte vet orsaker till saker. "Who am I to say?"

Man får tänka vad som helst men inte göra vad som helst sa min psykoterapeut.

Jag lider av att jag inte har privata tankar sen våren 1990, är lite rädd för vad jag ska tänka. Alltså, jag går inte med på att jag skulle kunna tänka hursomhelst och om vad som helst. För jag är rädd för den abstrakta världen! Varit med om några gånger att det slår tillbaka psykiskt misshandel om man går över gränsen med sina tankar.