Oj, svårt att summera mitt liv!
Jag har alltid varit tokig i hästar, gick på knatteridning som 5-åring, blev kliven på foten av en häst och hade blåmärke där lääänge. Tyvärr hade mamma inte råd att bekosta ridning för mig, förrän jag blev 13. Jag minns att jag köpte ridbyxor på Ellos, inte nog med att de "bara" var knäskodda, de var för stora också. Som gjort för att bli retad, vilket jag blev.
Hur som helst, jag var känslig som barn, grät ofta, gick på BUP som 8-åring, men har inget minne av det alls. Hade mycket ångest som barn, med förstod inte förrän i vuxen ålder att det var ångest som jag lidit av länge.
Som tonåring var jag alldeles för häftig för mitt eget bästa. Det var inte många som förstod sig på mig, med andra ord var jag utfryst och mobbad. Som 15-åring råkade jag ut för ett trauma som har förstört massor, speciellt i kärleksrelationer. Gymnasiet var tänkt som en nystart för mig, men det var svårt att bara glömma och gå vidare, gick inte i terapi heller, vilket jag borde ha gjort. Dessutom sov jag i snitt 4h per natt under flera års tid.
Pga trauma, sömnbrist och betygshets i skolan, var det inte konstigt att jag tillslut fick en psykos. Min egna teori är att jag gick in i väggen superhårt.
Under några år i 20-årsåldern tvingades jag att arbeta halvtid, trots att jag mådde skit. Jag hörde röster, var nedstämd och stressad samt hade mycket ångest. Det var först när jag var 27 som jag fick 100% aktivitetsersättning. Där omkring gav jag upp när det gällde arbete och studier, och därifrån har jag sakta tagit mig upp från mörkret.
Som 29-åring dog min ena själsfrände, han tog sitt liv. Detta gjorde riktigt ont. Bara några veckor senare träffade jag Hinkan första gången. Det var viss synkronicitet där och jag insåg snabbt att hon är en till själsfrände!
För ett år sedan träffade jag min nuvarande sambo. Han får mig att må bra, verkligen ett bra sällskap. Idag har jag 100% sjukersättning och trivs nog rätt bra med det. Ibland vill jag arbeta 25%, men är tveksam till att det går.
