Har en del av er gett upp?

Beror på vad man menar att ge upp...
Jag inser ju att jag inte kommer att kunna läsa till fysiker eller psykiater, o att jag nog kommer att vara sjuk livet ut. Men man har ju fått sänka ens mål. Nu är jag nöjd med att ha sjukersättning, medicin o en sysselsättning!

Att ha familj o barn kanske man såg som nått, när man var 18-20 år, men nu vill jag absolut inte ha det! Nu är jag nöjd med att leva ensam, o att jag åtminstone har har vänner att träffa ibland!

När jag gjorde mitt självmordsförsök för länge sen hade jag förlorat hoppet. Aldrig annars. Aldrig någonsin. Förstår inte hur folk kan tappa hopp till höger och vänster. Hopp handlar om tilltro till livet som jag ser det. Är du död är allt hopp ute.

Jag pendlar mellan hopp o förtvivlan mkt, beroende hur jag mår. Tror inte det är sunt. Saknar stabilitet. Som nu, jag är paranoid när jag går ut. Känns inte bra alls. Då slås hoppet ut om att leva normallt igen...

Jag har sänkt kraven och insett att mycket kommer att fungera som det gör pga sjukdomen. Känner mig allvarligt sjuk och tycker att min funktionsförmåga är dålig. Men man får hålla sig positiv. Allt är inte kört

Man måste få sörja ett antal år, tills man kommer på att det blir bra ändå, även om livet inte blir "normalt".

Tror inte det är hoppet du förlorar Amandara, det finns kvar, istället är det nog känslan av att känna dig bevakad, iakttagen allt bokförrs varje rörelse, varje steg, varje handling du förtäras för mig är det vad röster gör, de bryter ner dig och i en psykos slår de till med galafest, det är inget du vill göra men du måste för att undfy, där har nog de flesta med röster varit.