Jag känner det som att en del av mig har gett upp. Bor i himlen men sitter fast i kroppen. Som att jag nu upplever det här livet, men att det inte är jag som styr. Jag tappade allt hopp i psykosen för några år sen, en sån läskig upplevelse att inte ha min kropp som min egen. Vet inte hur jag hittar tillbaka igen, hur jag börjar leva igen på riktigt.
Det beror på vad man menar att ge upp. Man kan ge upp ett familjeliv och/eller ge upp en yrkeskarriär. Men att ge upp sig själv är riktigt illa. Jag har inte gett upp om mig själv och har det ganska bra, men det andra blev det aldrig något av.
Visst kommer tankarna "om inte..." men det är övergående. Jag är jag och ingen är som jag. Det räcker.
