Extrem situation

Mer
18 år 5 månader sedan #29369 av Crilla
Svar från Crilla i ämnet Extrem situation
hmm nja jag vet inte om det är exakt rätt men.

De petade bland annat in en sprattelgubbe i form av en jultomte under min garageport och budskapet var väl tydligt för mig iallafall

De gör vad de vill med mig. Jag är helt i deras våld.

Sen har de skrivit massa skit på min bil och kastat skitiga snöbollar på mitt hus. Lerblandade

Det är en form av lågaktiv terrorism som pågår under mycket lång tid.

Hur deras känslomässiga förhållande ser ut är svårt att svara på. Jag ser det lite grann som Linda Rosing på nåt sätt.

En inre desperation på självbekräftelse.

Ett sjukt och naivt sökande efter kärlek
Mer
18 år 5 månader sedan #29371 av Undrande
Svar från Undrande i ämnet Extrem situation
Jo, men varför tror du då att du kan ta medicin mot det?
Det är ju ganska klart att du är utsatt för mobbig.

Nu tror jag också att mobbing nästan måste leda till en psykiatrisk diagnos, för att lätta trycket, för att visa att du tar skada.

Förekomsten av den borde betyda att man får allvarliga sociala problem, hur det än ligger till, ditt fel eller ej, genom påkomna tankemönster.
Och det finns ju inget man kan säga. Mobbingen måste upphöra och en långsam åerhämtning inledas. Det här har ju gått alldelens för långt.

Du kan inte odla din trädgård om du är helt upptagen av att försvara den.

Men det är ju småsaker.
Tomte blir ju garantera en symbolik för dig, men det tänkande du har, även om det inte var det (men det var det nog).
Även fimparna är allvarliga, men varför ligger det bröte kvar där?

Om de skriver på din bil är det ganska soft. Ville de skada dig skulle ju det vara en självrisk per vecka, två däck, 2 fönster, en strålkastare o en buckla typ.
Lerblandade snöbollar är ju inte heller så farligt, om jag än förstår att det är oerhört deprimenade.

Du måste flytta, hursom, ok, du "flyr" men den här kampen verkar fruktlös och du måste ju ha en rad traumaminnen som du ständigt påminns om.
Mer
18 år 5 månader sedan #29374 av Crilla
Svar från Crilla i ämnet Mobbing
Jag vet inte riktig vad jag skall säga. Jag har ju blivit mobbad stenhårt på jobbet. Bland annat av ett fruntimmer som kammade mig på jobbet och kom med sexuella anspelningar.

Vidare tyckte hon att man skulle "göra lampskärmar" av alla invandrare.

Sen sa jag ju det någon annan skulle ha sagt för hon terroriserade ju alla i sin omgivning. Alla var rädda för henne och jag sa som det var:

"Du ska knipa käft och lyda oss män och dessutom är du inte anställd här!"

Sen blev det ju slagsmål och hon försökte hindra mig från att gå ut därifrån.

Helt obegripligt agerande? Jag ville ju bara slippa fortsatt konflikt.

Men visst! Helt säkert har jag blivit utsatt för mobbing och förtryck.

De flesta arbetsplatser jag jobbat på, är nerlagda nu...

Jag är arbetslös sen två och ett halvt år tillbaka och jag kommer aldrig mer att få ett arbete.
Mer
18 år 5 månader sedan #29379 av Crilla
Svar från Crilla i ämnet Göra det enkelt för sig
Om man skulle göra det enkelt för sig så hamnar man i en ond cirkel av traumatiska händelser som man inte kan glömma. Även om en del av trackasserierna är flera år gamla så biter de sig fast på nåt sätt? Det går liksom inte att resa sig ur förtrycket.

Det handgripliga förtrycket övergår i ett psykologiskt förtryck och hela tiden tycker man att det är samma människor som orsakar det.

Jag borde faktiskt överväga att flytta och det kanske blir på det sättet till slut.

De dåliga vibbarna har ju en tendens till att gå genom väggarna.

Det är som att vara förhäxad eller nåt?

Jag försöker förklara så gott jag kan...
Mer
18 år 5 månader sedan #29380 av Crilla
Svar från Crilla i ämnet Svåra konflikter
Snöbollar och sånt är ju bagateller men det är inte de andra sakerna som jag tagit upp och dessutom har vi ännu inte berört de verkligt obehagliga upplevelserna, de som orsakade min psykos.

Sovit i en bil utan värme på vintern i ett halvår.

Sovit i en utbränd bastu med pyromaner som stryker runt knutarna.

Ja det är sannolikt en högst ovanlig berättelse som folk undrar om det verkligen förekommer?

Jag har hållt mig till sannningen. Det är ingen överdrift.

Så kan livet vara.

Ska försöka sova lite. Jag orkar inte mer just nu känner jag.
Mer
18 år 5 månader sedan #29383 av Crilla
Svar från Crilla i ämnet Jag vet inte
Ja jag vet inte riktigt vad jag skall göra. Det kanske vore bäst att ta självmord i allafall. Att rehabilitera tar ju åratal!

Fast nu känner jag bara en extrem trötthet komma över mig och kanske blir morgondagen bättre?

Men det har jag ju hoppats på i flera år nu och ännu har det inte hänt nåt?