Extrem situation

Hej Crilla. Du behöver INTE be om ursäkt för att du mår dåligt och har en skriande onämnbar ångest, du är tvärtom väldigt modig och öppenhjärtlig som skriver precis hur du känner dig! Varför denna skuld (påminner lite om skuldkänslor tycker jag)? Och varför denna ringhetskänsla? Du duger precis som du är, det finns ingen anledning att begå självmord eller dö i strid för att man mår väldigt dåligt och känner att hela världen är emot en. En sådan handling skulle bara gagna den stora mörka motståndaren - depressionen - och inte dig själv! Du är värd något mycket bättre, även om du inte känner så just nu.

Jag lider själv bland annat av dystymi (kronisk depression utan friska episoder), generaliserat ångestsyndrom med spridda panikattacker, diverse tvångssyndrom samt är sedan många år alkoholist (numera halvtorr). Vidare har jag fibromyalgi, whiplash och kroniska spänningar i ländrygg, axlar och nacke.

Jag vet så väl hur det känns att vara riktigt nere, ha skyhög förlamande ångest, supa sig full, skära sig (ja jag har så att säga filat på egen hand flera gånger), få dödslängtan etc. Du ska veta att du inte är ensam om eländet! Att ha så hög ångest att det gör rent fysiskt ont är ett helvete, jag vet, men det blir bara värre av att supa så försök stå emot om du kan och orkar.

Jättebra att du har regelbunden kontakt med din terapeut så du har någon att prata och diskutera med, och ventilera alla känslor hos. Synd bara att det mobila teamet inte funkar som du önskar. Väldigt olyckligt att ni ofta blir osams. Men OK, ett mobilt team kan aldrig bli lika konstant och personligt som att tex. gå till en psykolog på en öppenvårdsavdelning. Och med handen på hjärtat måste man väl tyvärr medge att det väldigt ofta är strul, ineffektivt och stora motsättningar inom och mellan de olika psykmottagningarna. Själv har jag under detta år haft inte mindre än fyra olika psykiater/läkare på en och samma mottagning, och nu till nyår kommer alla psykmottagningar i min ort att bantas ned till en enda som ska ta hand om tiotusentals patienter, och kommer att förlora den psykiater jag fick nu under hösten. Men samtidigt får man väl tänka på att det egentligen är statens fel att det inte tillförs tillräckligt med pengar till psyksektorn, och inte läkarnas.

Du skriver att du upplever omvärlden som en konspiration, är paranoid, och får ständiga uppmaningar av massmedia att ta ditt liv. Menar du att du ser eller upplever att det som sägs i TV eller skrivs i tidningarna är typ "kodade" uppmaningar direkt till dig? Vem eller vilka är det som på konstgjord väg orsakar djupa konflikter inuti dig? Berätta gärna mer om din bild av den svenska omvärlden. Vilka eller vad är det som utgör den konspiration du upplever? Vad har du varit med om som har gjort att du inte längre känner någon lojalitet och tillit?

Jag vet att det är svårt att få ihop tankarna då man är väldigt nere och deppig, men försök att skriva av dig här på Viska, så borde trycket lätta en aning. Jag har tänt ett litet ljus i min lykta på balkongen för dig nu i natt, hoppas det blir ett litet ljus i mörkret hos dig, även om du inte kan se det hemmifrån.

Sköt om dig!

Några exempel på budskap:

"Att inse att man har blivit lurad - och att dra konsekvenserna av det."

"Slå näven i bordet och sätt rätt man på rätt plats och placera Mr att badrumstäda"

ftp://ftp.gnome.org/conspiracy/index.html

Googla på: "den svenska konspirationen"

"Du är en mörkerman och du predikar hat, och vi vill inte ha sådant här"

"Dom läser Bibeln som Djävulen gör det, och det gör ju ni också"

osv osv jag kan ge tusentals exempel...

Det är ett bombardemang av sådana här symboliska budskap och det har pågått i flera år nu.

Har svåra sömnstörningar men nån gång somnar jag väl av utmattning.

Tack för att du tände ett ljus för mig. Det är nog precis vad jag behöver

Om jag har förstått det rätt så förmår du inte att värja dig från alla symboliska budskap (det blir helt enkelt för mycket) och att du (även fast du försöker) inte kan låta bli att tolka dessa meddelanden som grymma påståenden och uppmaningar att du ska tycka illa om och skada dig själv, fast du innerst inne vet att dessa budskap på sätt och vis är dina egna tankar och känslor om dig själv, som kommer ut i form av yttre stimuli såsom symboliska budskap? Att du omedvetet projicerar dina egna åsikter om dig själv, och upplever dessa som utifrån kommande hänsyftningar och kommentarer om din egen person?

Säg till om jag använder alltför komplicerade och svårtolkade ord <!-- s;-) --><img src="{SMILIES_PATH}/icon_wink.gif" alt="" title="Wink" /><!-- s;-) -->

Jag förstår fullt ut vad du menar och jag tänker likadant själv

Ja iof är det inte speciellt lustigt.

Men vad skall man göra åt det egentligen? Går sånt där att överhuvudtaget medicinera bort exempelvis? Har provat Cyprexa, Cialopram, Cisordinol

Det dämpar ju ångesten lite men i gengäld så blir man extrem trött och själva "vanföreställningarna" finns ju kvar iallafall?