Ska man ha ett ansvar under en psykos-attack?

Att tala om det kan vara en lättnad!

Om du har möjlighet till det gå och tala med prästen eller någon annan på sjukhuskyrkan på sjukhuset. De är faktiskt som männiswkor är mest.

Har själv fått gå i samtal i flera år eftersom jag inte fick någon samtalsterapi genom sjukhuset.

Har pratat med utbildad psykolog, kan varmt rekommendera detta. Glöm inte också att de har ett stort kontaktnät.
Det bästa är att det är helt gratis.

Om du kan skriva om det här på viska kan du så att säga skriva "av dig" eller prata om det i andra sammanhang ocks!

Jag tror detta är nödvändfigt att du kan förmedla dina känslor till de som faktikt behöver känna till sådsana här missförhållanden.

C skrev: Ni snurrar iväg från ämnet....

Ska psykiskt sjuka hållas fri från ansvar, nej. Självklart inte. Flippar du ut när du är sjuk blir man dömd till rättspsykiatrisk vård för att du är en fara för allmänheten. Har du uppsåt så ska du givetvis bli dömd till fängelse, sen finns det ju personer som Flinck som hade otur...

Och Jocke. det blir grov vårdslöshet i trafik för en flicka har inte på en 90 väg att göra.

Jo, rättspsyk ska vara kvar! Men varför blandar man vanliga patienter med dem som har begått ett brott? Jag tror det är för lätt att skylla på psykos?

Ibland vet du inte vad du gör, säger man. Men jag tror innerst inne att psykos är en självförsvarsmekanism till att utåtagera, annars kan det ske en implosion, där man förvandlas till en viljelös mähä!

Ansvar gäller även när en enröst ger en oåterkallig order! Men då kan jag bara säga att livet är en lek och en konsekvens!

Jag tror fortfarande våldsbrott är sällsynta när det gäller ens svår psykos (utan samtidig alkolol/narkotika etc).

Svd Synpunkt idag: Ingen blir psykiskt
sjuk av fri vilja
Varje gång som det skrivs
om så kallade psykdåd, så
låter det som om det vore
enbart den psykiskt sjuke,
som felar/begår brott...
Jag skulle vilja gå längre
och påstå att det är minst
lika mycket ”fel” från samhället
och/eller psykiatrin,
som inte klarat av att hantera
den psykiska ohälsan,
i stort!
Kom ihåg att det är ingen
som blir psykiskt sjuk,
av fri vilja – inte heller att
man som psykiskt sjuk,
”begår brott” med fri vilja,
eller i sina fulla sinnens
bruk... det hörs på ordet/
namnet!
Så nu fick ni en riktig
tankeställare!
KHAI CHAU
RSMH, Eskilstuna

Sylvia och Khai! Ingen vill vara psykiskt sjuk! Sant! Men minns ni fallet i Arvika den dagen Anna Lindh dog som dödade en ung flicka vid ett daghem?

Personalen släppte ut honom, trots att personalen måste ha förstått att han hade drabbats av en psykos pga av allmänhetens reaktion på Anna!

Om vi tar exempel från mitt eget liv, jag hör dåligt också, då är det min uppgift att ta reda på viktig information via hjälpmedel eller personligt uppsökande av adekvat information.

T. ex har jag måst lära mig att fråga om jag har missat viktig information, t. ex inom vården är det enormt viktigt att ta till handa information.

Om vi säger att jag ger socker till en som har diabetes, är det då mitt ansvar att jag har fått rätt information eller är det arbetsledarens ansvar att jag har emmotagit information på ett korrekt sätt? Jag anser anvaret vara mitt, eftersom jag aktivt måste delta i samhällsfunktionerna!

Jag kan inte skylla på ngn annan om jag begår ett misstag! Att bli psykiskt sjuk är inget misstag, det är en konsekvens av många faktorer,
omgivning, social struktur där måste alla ha en vilja att förändra det som går snett.

En gammal klyscha säger, att man lär sig av misstagen, men kruxet är att vissa aldrig lär sig. Jag har också varit utåtagerande, men då har personalen sagt till mig att dem andra patienterna var rädda för mig! Absolut inte min tanke, men jag kände att personalen utpressade mig, eftersom jag vet att mina vänner borde vara dem andra patienterna.

Men jag tycker det hade varit mycket rakare om dem andra hade sagt till mig personligen, då hade jag naturligtvis tagit det på allvar! Nä, personalen är inte snälla alla gånger, av ren oförstånd måhända?

Jag kanske har fått ta ansvar på ett oschysst sätt? Att trycka ned ngn annan är oförlåtligt, att utpressa ngn är oförlåtligt! :vissel

Jocke skrev: Nu blev jag tvungen att spetsa till hela resonemanget!

Vad händer om jag kör 110 km/h på 90 väg? Vid en avfart dyker det upp en 8-årig flicka.

Du kör ihjäl henne. Du stannar bilen och går tillbaka till offret och får en chock eller en psykos.

Du virrar ut i skogen, efter ett dygn blir du påträffad vid ett tjärn, alldeles nedfrusen. Totalt borta för omvärldens tankar om händelsen.

Är händelsen att betrakta som en smitning, eller ett allvarligt fall av psykos? Det finns graverande indicier på att mannen kört för fort, han körde ihjäl en flicka, i övrigt var han nykter (enligt egen utsago efteråt, fan tro´t!).

Då kan man ställa sig den frågan, han hade ett ansvar för att fordonet färdades i befintligt skick, men måste han ta ansvar för sin gärning efter händelsen, eftersom han får leva med dråpet resten av sitt liv, förmodligen på ett sjukhus.

Kan det finnas ngn delansvarig i gärningen? Vägverket måhända?

Och blir han någonsin närvarande igen med att han kan betala skadestånd till de anhöriga, så är oftast även hans liv slut! Ska han då ha fängelse vid ngn temporär förbättring av det allmänna hälsotillståndet?

Nja, media skyller nog på att individen saknar karaktär, för att han inte stannade kvar vid brottsplatsen. En sak att komma ihåg, alla flyr, när ens eget liv hotas. Psykos är i allra högsta grad livshotande i vissa lägen!

Ja, nu har det hänt ngt! En tio-åring blev överkörd i Våxtorp, Halland av en lastbil! Föraren upptäckte nog försent att pojken var bakom bussen.
Föraren chockades svårt, tacka tusan för det! Han har väl ett samvete?

Men detta aktualiserar min fråga om man kan ha ett ansvar för att ngn dör, på ett sätt som kanske hade kunnat undvikas.

Men nu var inte föraren i psykos(troligen)när detta hände. Ansvarsfrågan kan ju även bollas till busschauffören. Fick barnen krishjälp?

Även när man är chockad måste man stå till svars för sin gärning, återigen vi kanske lever i ett inhumant samhälle, där var och en får reda upp sin situation efter egen förmåga, vilket ibland inte räcker till, ibland är kraven orimliga!