Jag kan inte upprätthålla min positiva självbild. Känner mig värdelös.
Jag känner tungsinne och att jag är värdelös. Misslycksndekänslan har kommit över mig igen. Nu kan jag inte förklara bort något, jag är bara värdelös och misslyckad.
Jag är ful, värdelös, meningslös, kass. Pannan i backen kämpa kämpa. Inget kommer gratis och gör det det uppfattar jag det inte för dess värde. Mood indigo.
Jag låg hopkrupen i fosterställning där i min lilla lya som jag målat blodröd som en livmoder. Den omslöt mig där var jag trygg. Bland fina vänner. Men jag låg en dag i fosterställning i min säng. Trycket bara ökade och ökade och ökade. Tid passerade. Trycket. Tills det kändes som att jag skulle förintas och gå upp i atomer. Jordens trött. En bild av ett tryck över andningsvägarna, något som hindrade mig från att andas....Tills jag tappade medvetandet, kvicknade till och samma sak hände igen. Om och om igen. Någon testade mitt livs gränser. Vad kan ett spädbarn överleva. Få tyst på den.
Bilden av ett orange överkast och bruna manchesterkuddar
Och ett spädbarn, jag. Utan möjlighet att försvara mig. Utlämnad. Åt ondskan kan man kalla det.
