Fin. Hon är bra Ylva Eggehorn. Tack Geta.
Jocke, somligt är bra att släppa...men det går inte alltid. Posttraumatisk stress. Minnen upprepar sig och snurrar runt i tankarna och känslorna. Vad kan man göra då? Man kan debriefat sig. Gå igenom vad man känner och tänker. Sätta ord på. Tydliggöra.
Min erfarenhet är att om man lyckas sätta ord på känslorna och tankarna så lättar det inre trycket, ångesten blir mer hanterbar. Helst vill man ju släppa allt som är jobbigt....men ibland är det svårt.
Vi har alla våra livstrauman. Den här psykopaten, och somligt annat, finns med mig inristat i min ryggmärg...gör sig påmint då och då. Även om jag bearbetat det många gånger redan, i olika stadier. Men såren är ännu inte helt tömda på infektion och var.
Jag får nu ta det en runda till. Och en runda till och en runda till...varje gång kommer nya....eller nygamla aspekter fram. Det här med kvävningen är inte särskilt väl bearbetat för mig. Antagligen för att det är så hotfullt mot min existens att jag förtränger det. Det är sjukt jobbiga känslor när de väl tränger igenom.
Just mitt sätt är att nysta och försöka sätta ord på det jag upplever. Då upplever jag lindring, att något lyfts från mitt bröst och att jag kan andas lättare. Just ikväll är jag i post PTSD. Det riktigt tunga var igår kväll. Idag kan jag formulera mig om det som igår bara var blytung svärta. Den svarta dimman har skingrats och jag mår bra igen
. Den här vägen tror just jag på. Var och en tar sin väg. Jag litar inte till en tro som hjälper. Men det kanske du gör. Och du och du och du. Men inte jag. Jag tror på det jag beskrivit. Var och en blir salig på sin tro.
Nu gäller det att identifiera och formulera drömmar och mål. Vad vill jag ha i mitt liv. Sedan ha tålamodet att ta...invänta...små små steg mot återhämtning. Till det som just personen vill. Våga drömma, våga ha mål. Våga tro på något bättre.
Jag har ett rätt bra liv som det ser ut. Men när jag är i mörkerpunkten upplever jag inte det. Inte just då. Och just då måste man få lov att vara där man är. Man kan inte tvinga fram positivitet och glädje. Min chef sa en gång när jag var i djup depression och grät på toaletten på rasterna - tänk på barnen i Afrika.
Jo visst. Men inte just då. Då hade jag fullt upp med mig själv och min sjukdom. En annan dag ska jag tänka på barnen i Afrika. Och förresten bryr de sig inte om om vi tänker på dem, de behöver ha konkret hjälp för att klara livhanken. Tak över huvudet, mat, mediciner, en filt.
Vi behöver oxå konkret hjälp när vi riskerar att dö....vilket är ett verkligt hot. Många dör i självmord, det vill inte vi behöva göra. Det är där jag tycker psykiatrin borde vara mer kompetenta att ta hand om människor som ser döden för egen kraft som en utväg.
Det handlar om liv och död och då kan det vara provocerande när kontaktpersonerna babblar på om sina fantastiska liv.
Bearbeta och sedan släppa. Tills det gör sig påmint nästa gång och man får gå en rond igen.
När man gått ronden framgångsrikt, varit öppen mot sig själv och hanterat....ventilerar och reflekterat, synliggjort.....är min erfarenhet att det är lättare att leva.
Idag har jag formulerat mig rätt mycket, oftast är jag rätt kortfattad. Det innebär att jag har material i mig själv. Vilket vi alla har. Men oftast har jag inte tillgång till jobbiga tankar och känslor. Organismen förtränger dem för de är för jobbiga att hantera till vardags. Man sysselsätter sig och har fullt upp med annat.
Men nu har jag lyssnat mycket på beroendepodden och där finns många lika drag. Berättelserna synliggör mekanismerna. Personerna berättar hur det var, Vad som hände och hur det är nu.
De flesta är nyktra från sina beroendesjukdomar. Det är intressant att lyssna på hur de gjort för att bli friska från sina beroendesjukdomar. Man får tips och idéer. Oxå en bild av hur dåligt det går att må. En heroinist tex med flera överdoser tex. Där livet hängt på en skör tråd.
Många har fått hjälp av 12 stegsmodellen och de arbetar med sig själva. I en gemenskap. Många tar till träning. Träning är ju en kick genom endorfinerna som frisätts, en sund kick i kroppens eget belöningssystem.
Endorfiner kan sägas vara en låg dos av amfetamin. De som nyttjar droger tar så mycket starkare doser och det blir då destruktivt. De tappar då förr eller senare greppet om livet. Och det är många gånger då de nått sin absoluta bottenpunkt som de får styrka och motivation till att tillsammans med andra i 12 stegsgemenskapen styra upp skutan. I
ngen vill dö men ibland ser man ingen utväg. Så nog är ångesten en stark kraft.
Men det finns vägar ur den.
