Vad är meningen med livet?

Det är helt sant. Enligt mina böcker, och erfarenhet, säger de att vrede är en sekundär känsla, sorg den primära och ångest försvarsmekanism. Ångest behöver naturligtvis inte alltid bero på begraven sorg utan kan vara patologisk eller betingad också. De människor som inte kan känna sorg fast omständigheterna borde framkalla det, kan vara personlighetsstörda, särskilt i tvångsgruppen. De med tvång är de som gör något fysiskt av det och det sägs vara effektivt men bara för stunden. Jag har alltid tyckt att tvång tillhör en av de intressantaste grupperna. De kämpar emot ångest, de kämpar emot ilska och de kämpar mot sorg genom sina tvångshandlingar. Fast jag skulle inte vilja byta med dem trots allt..

Cosmos,
tack för svar. Jag känner inte ilska när jag tänker på honom, inte gentemot honom i alla fall. Hans död var mest tragisk, hans liv hade inte behövt ta slut där och då.

Men han hade så kallad "dubbeldiagnos", missbruk plus Aspergers syndrom och svåra depressioner. Han föll mellan stolarna! Jag är/var däremot förbannad på psykiatrin som inte ens skrev remiss till beroendevården eller till socialtjänsten. 

Apropå tvång... Jag kan inte sluta riva loss nagelbanden. Det är något jag gör extra mycket under långvårig stress. Det gör inte ens ont längre, vilket det gjorde för ~20 år sedan när jag började.

Jag har aldrig haft en partner som tagit livet av sig. Men om, så skulle jag känna skuld. Så kände jag när det gällde mitt ex. Om jag ändå kunde ha ställt upp mer, om jag bara lyssnat och förstått, om jag bara hade kramat henne länge och hårt. För det var det hon behövde. Men då har jag väldigt lätt för att känna skuld inför andra människor. Jag var väldigt ensam utan henne men hon var så fruktansvärt oberäknlig att jag faktiskt var rädd för henne till slut. Hon slog mig, hon spottade på mig och skrek åt mig. Jag stod inte ut och det tyckte jag då i alla fall att skulle ha gjort så kanske hon inte trillat totalt över kanten. Hon kände den som sköt Olof Palme påstod hon och tyckte att hela PKK var efter henne. Nu är det så att den här stan är nedlusat med kurder så i hennes ögon var varje mörkhårig en potentiell mördare. Det hjälpte inte att jag sade att det här stämmer inte. Till slut var också jag med i konspirationen efter några månader. Hon anmälde mig till polisen för en stulen datafil(!) och jag blev också inkallad till förhör. Men de sade bara: Vi misstänker inte dig för det här. Brevet är skrivet av en mycket sjuk person. Och så var det.

Många år efter sökte jag upp henne, kände fortfarande att hon kanske är frisk nu. Men hon ville inte prata med mig och stod och skälvde av rädsla. Det var ett gruppboende. Ibland undrar jag om jag någonsin kommer över henne trots att jag har en ny tjej i mitt liv nu.

Meningen med livet är att leva det, inte konstigare än så.

Cosmos,

Jo, jag känner skuld. Mitt största misstag i livet, var när han ringde mig 5-10 minuter innan han blev överkörd av tåget, och sa om och om igen "vår tid är snart slut". Jag frågade honom vad han menade, men fick inget svar. Han var tyst och jag frågade var han var, om han ville att jag skulle komma dit. Inget svar. Till slut sa jag att vi kunde höras senare och att jag älskade honom, sedan lade jag på.

Men jag förstod nånstans att det var något som inte stämde och ringde honom. Kom direkt till telefonsvararen, inga signaler. Försent. 

krokus,

Vad skulle du ha kunnat gjort?