På psykavdelningen jag var inlagd åren 1990-1992 så var det ingen som fick jobb efteråt. Runt hälften är kanske ingenting på riktigt för en del är döda idag. Varför? Jo, kanske på grund av nån slags ålderdom och/eller sjukdom - jag var trots allt yngst på psyke avdelningen, för jag och nån till var runt 20 år gammla medans andra patienter var mellan 30-50 år gammla. Sen har jag läst i dödsannonser under åren att en del från psyke avdelningen är döda fast dom inte blev så gamla.
Sen när man inte har anhöriga - varken mamma eller styvpappa i mitt fall ja, även systemet/psykiatrin - som aldrig har velat vara engagerad i en när det gäller psykiska sjukdomar eller ens ge stöd och hjälp under cirka 30 år efter att man har blivit utskriven från psyket så är det bara glömma att man kan bli någonting här i systemet.
Om jag blir rik inom några år så ska jag skratta åt alla som har tryckt ner mig sen våren 1990!
Utomjordingen skrev: wasp, skillnaden mellan Dig och mig är att jag har anhöriga som lever men som ändå inte bryr sig om mig. Om dina anhöriga levde så skulle dom säkert bry sig om Dig.
