Hur gör vi när någon på Viska blir suicidal?

Ett stort tack till er som erbjudit sig att fungera som kontaktperson. Mycket hedersamt, tycker jag.

Jag har påbörjat och sedan raderat hur många inlägg i den här tråden som möjligt men kommer aldrig till pudelns kärna. Jag tycker att initiativet är utmärkt. Och att det är styrka i de som erbjuder sig att vara kontaktpersoner. Jag upptäckte rent handfast att jag är för bräcklig för att ta på mig något liknande. Nu är mina reaktioner alltid försenade. I en annan tid hade jag kanske kastat mig in huvudet före att visst ska jag med för att sedan inse att jag kommer inte att klara det här. Att erbjuda mig som kontaktperson, inte för att någon har frågat och inte för att det ens har så mycket som andats (viskats (pun intended ) att något sådant skulle finnas. Vad jag är ute efter är att man kanske tror att man är starkare än man i själva verket är. Att ansvaret, upplevt eller verkligt, blir lite för mycket. Och att det då ska kunna ingå en möjlighet att be andra om hjälp. Att just nu är det här för mycket för mig men den här personen behöver verkligen hjälp.

Jag har så pass mycket sjukdomsinsikt att jag märker när saker och ting börjar eller slutar snarare, att funka. Depressionen är svårare än hypomanin eftersom hypomanin föregås av en underlig sorts men markant stress som byggs på tills man helt enkelt trillar över kanten.