Schizofreni när man blir äldre

För mig själv gäller, det har nog här på viskas nämnt tidigare, att det är ett pågående s k temwork med mina anhöriga, vård och omsorgspersonalen, mina OBS! själverfarenkamrater samt mig själv. Inte göra mig frisk från min kroniska schizofreni, vilket inte är troligt. men att lära mig med tiden allt bättre kunna hantera min sjukdom.

En aktivitet jag tänker ägna mig åy i höst är: Att måla akvarell. En syssla, där inte helt belastar min hjärna, så mycket som programmering med en datamaskin.

Kamrater, det stora, viktiga rådet från min sida är att inte allt för mycket älta, i framförllt orsakerna till att ni kanske som jag, har kronisk schizofreni. Man vinner inget på det att göra så. B E

det går inte att låta bli, när det upprepar sig hela tiden!

Att gå omkring och älta det att man har drabbats av en så djävulsk sjukdom som Schizofreni är, gör inte jag, för då skulle jag ha blivit oerhört bitter på att man har insjuknat! Att man har insjuknat, beror ju inte på en själv utan faktorer man inte råder över.

Nej, jag går inte omkring och ältar att jag fått den sjukdom jag har fått. Utan att jag har valt att släppa och slutat grubbla över att jag har drabbats. Man kan ju aldrig glömma sjukdomen, inte när man har symptom på den varje dag!

Trots det går jag vidare med ett lätt sinnelag och har slutat älta och inte blivit bitter! Att bli bitter på det, är ju en ytterligt mycket svårare omständighet att leva med.

Jag har med berått mod, lagt allt sådant i skräphörnan, där det får lov att vara skräpigt...

Ja, men vem ska ska ha skräp-lådan? Det är en bekvämlighetsfaktor, att man dirigerar problemen dit det är enklast att hantera, men det är inte alltid bra den vägen.

Svaret på din fråga är, Tala med någon som är utbildad för det! Kontaktperson, psykolog, kurator, Präst, som är utbildade för det!

Det kan jag rekommendera till dig Jocke och det är så att när du lastar av dig allt gammalt på dem, så var inte orolig för de går i sin tur till någon som har utbildning, där de själva har någon att tala med! Det är så psykologer gör, för de behöver också prata av sig.

Det är det som är problemet, jag intalar mig, att det jag säger ska stanna hos dem, för jag har kanske tusentals andra saker som jag överhuvudtaget inte kan yttra till ngn, inte ens den som står en närmast. Ja, då kan vi börja snacka lite allvar, för livet handlar om gränser och förtroenden. Man säger bara ngt enstaka händelse, och det ska stanna där, men det gör det inte. När man får reda på ngt bakvägen, då blir man sviken. då blir man mer restriktiv, ofta utan att den personen direkt känner av det. Nä, Nisse man kan bara lita på lite bärs, det är ens bästa vän i nöden. Det finns ingen bättre vän, man sover oftast ruset av sig på ett behagligt sätt.