Mina föräldrar och skolpsykiatern blev bekymrade över mig redan som 7 åring. Det redde upp sig och jag hade också bästis från tvåan till nian. På gymnasiet hade jag också många vänner. Men en udda figur var jag mest hela tiden.
Jag höll mig för mig själv på dagis, var en som gjorde allt för att bli min kompis men ja dissade han, Sen i skolan på lågstadiet var jag me själv. Sen på mellanstadiet skulle jag fortsatt me de men skaffade en bästis som inte var den bästa som ja hade till gymnasiet. På gymnasiet hade ja den i efterhand sämsta kompisen någonsin. Bättre o va själv än o ha dåliga kompisar.
