Det ända ja brydde mig om i skolan var fotboll. Var riktigt duktig, det var allt ja gjorde. Ända gången jag fick beröm av läraren när jag hade muntlig redovisning var när ja fick prata om fotboll. Jag var lost utan en fotboll.
När jag var barn såg en som blev mördad. Drömmer fortfarande mardrömmar över det 35 år senare.
Hos dagmamma fick jag välja mellan att dö eller slicka fitta
Hamna på BUP när jag var åtta år och sen dess har det hänt massa sjuka saker.
Har varit perioder ensam och även perioder av ett socialt liv.
Dom flesta idag lever ordnade liv och helt andra ämnen än mitt liv. Jag vet vissa av dessa tänker på mej och vill ha kontakt. Men jag vägrar. Jag vill inte va belastning till dessa goda vänner från förr. Dom skulle aldrig förstå.
Tack Krokus. Men jag är trasig och förstörd. Såren försvinner inte. Varje dag är en kamp mellan liv och död. Men jag ger inte upp. Juh mer jag går hos psykolog desto mer inser jag hur hemskt livet har varit. Så jag borde lyssna på min mamma släppa och gå vidare.
