Knas redan som barn

När jag skriver 'annorlunda' så menar jag inte 'svår'. Snarare att jag var blyg och därtill extremt känslig. Gillade musik på ett sätt som ingen i min ålder gjorde, det var ett intensivt intresse som jag var helt uppslukad av.

Blev iaf skickad till BUP som 13-åring pga gravt deprimerad, men jag släppte inte in någon av dom. Kunde inte, kändes omöjligt.. Jag var "omogen" enligt dom, det har jag läst i deras anteckningar senare i livet... Ptja, liiite svårt att vara "mogen" när man är 13, liksom vad de nu menade med det.... :roll:

Idag har jag iaf accepterat mig själv, det är det viktigaste.

Att att acceptera vem man är ett måste en förutsättning för sig sig själv

Min ölglada vän berättade att han var annorlunda redan som barn. Men han hade kontakt med psykiatrin redan i tonåren, jag först på 00-talet. Jag tycker inte att det verkar vara något större fel på honom, förutom att han är alkoholist. Trevlig och öppen. hade jag haft vänner och flickvänner som ungdom hade jag kanske inte insjuknat tänker jag.