Det är svårt att hitta en början i ett nystan med hundra ingångar, jag var i terapi i 6 månader för att kunna minnas min tid bakom låsta dörrar, kunna utreda migsjälv. Men jag har aldrig känt agg för världens starkaste sjukvård! Jag tycker att det är helt otroligt att det finns människor som valde ett yrke som är påfrestande och otacksamt. Att det finns mediciner som ändrar hjärnans kemi. Att lagen skyddar mig från mig. När man ser det stora lidandet i en människa vill man göra allt för att få det sluta innan människan slutar fungera. Vilka metoder spelar mindre roll.
Min tid på sjukhuset började med att jag tappade 15 kilo i vikt, kunde inte äta bokstaven F, vilket blir nästan allt. Min psykolog dog (fast hon blev mammaledig), min läkare hatade mig, psykakuten ringde konstant. Jag var då i öppenvården då en vårdare sa att jag behövde semester! Tyckte det lät bra så jag åkte på semester. När jag ville hem efter två dagar sa läkarna nej, blev påklädd och hamnade i länsrätten. Blev kallas svårt psykiskt störd av en man med glasögon och jag fick automatiskt förlängt LPT med 6 månader. Jag tittade ingen i ögonen (då snodde människan mina tankar), jag åt inget, jag lämnade inte mitt privata rum på avdelningen på 3 veckor. Jag producerade över 200 teckningar och visste inte hur min familj så ut. Vart jag än gick följdes jag av två vårdare och blodspår. Ingen förstod mig. Jag satt i min bubbla och hade semester. Telefonen utanför mitt rum hotade mig. Jag grät om någon sa mitt namn. Hette ju s OBS. Jag svimmade av medicineringen.
Avdelningsläkaren tyckte jag skulle ta en promenad till deras enhet som ligger utanför området, solen sken, fåglarna kvittrade och det var en trappa in till huset. Jag hade inga muskler i benen, fick hjälp upp. Sommaren 2004. Detta blev mitt hem. Konstant bevakning. Det var en artikel i DN om läkemedel. Jag hamstrade mina tabletter. Mina äckliga tabletter som jagade mig i sömnen kunde jag inte spara. De smälte i munnen, papperstunna och knallgula. 3 * 10 g/dag. Gröna tabletter också. Och röda. Och vita. Kunde inte prata, allt skrek. Blev utskälld för jag vandrade på motorvägen. Jag var skyddad, jag var omhuldad. Jag blev hungrig. SÅ JÄVLA HUNGRIG. Läkarna gjorde misstaget att avskriva tvångsvården. Jag invaggade dem i trygghet. Fattade inte varför alla läkare skulle titta på mig hela tiden. Blev arg och åkte hem i oktober 25 kg tyngre än när jag kom. Med ett fastklistrat ansikte.
Nu hade jag fått en ny läkare och psykolog. Jag skulle gå till öppenvården varje dag och hämta mediciner. Jag skulle vara med på arbetsterapin. Jag skulle prata av mig min tid under sluten vård. Jag levde på 7 mediciner. Jag började trilla sönder, plockade upp hudbitar varje dag. Ringde akutpsyk och viskade. Tomas kunde min journal, äckligt. HAN LÄSTE MINA TANKAR ! Fick panik och var hos läkaren, snabbt medicinbyte. Fungerade inte. Satt och skrattade hysteriskt när mina byxor klibbade fast av blodet. Min hud sprack av händernas kraft! Mina händer var fienden, jag fick inte leva för dem. De ströp mig, gick med vantar. Ringde akutpsyk i januari, en vänlig människa ville titta på mig. Utanför sjukhuset. Hon tittade på mig, hennes medhjälpare försvann. Han kom och sa att jag skulle sova. (Jag sov 2h varje natt med 4 stilnoct i kroppen vid detta laget.) Kom till en dörr, det stod psykiatriska intensivvårdsavdelningen på den. Vi gick in. Ännu en dörr. Så konstigt. Satte mig i ett rum med vita rockar. Hade en ask med förnödenheter, pillade fram alla starka och började tugga. Vita rockar fladdrade. Jag började fick blå fradga i munnen, det var ju de starka tabletterna ju! Jag hade ju sagt till dem att jag måste äta dem! Rullstol till akuten, ett jävla rör i halsen, två gånger. Blått, en ljusblå färg forsade från min mun... Fick inte sova på hela natten, skulle dricka avskyvärd kol också. Jag fick ett permanent extravak i 8 dagar. Länsrätt igen. Satt och log men ingen lyssnade. "För ditt eget bästa".
4 veckor senare fick jag ta en promenad med två vårdare. Blev tillåten att ha egna kläder på mig, inte hospital white. Så mycket snö, var tvungen att springa runt! Blev fångad och tillbakavisad. Privat rum på piva, stängde in mig. Det var gas i korridoren. Jag ville leva men det började tjuta istället. Väldigt många människor! Det bestämdes att jag skulle vara på avdelningen. Dörrarna låstes eftersom jag skulle kapa av handen med toalettdörren. Medicinstatus: 13. Glödlampor räknades. Fick min första permission, tog med mig vassa varor. Efter den permissionen fick jag klä av mig alla kläder för att de skulle se om jag var farlig. Men jag var självlysande. Var intelligent, jag klarade undan deras ögon. Började vägra med medicinerna, jag kunde inte tänka ordentligt. Blev nerbrottad och fick ont i häcken! När de inte fick fast mig grät jag.
Vaknade med fastspända armar och ben med min favoritpersonal bredvid mig. De såg ledsna ut. Försökte hänga mig, rev sönder lakan och gjorde en snara. Det svartnade fler än två gånger. Medicinerna fick mig att gå upp ytterligare 20 kg. Men det vände.
Fick elbehandling, medicinerna ändrades. Fick gå ensam ute. Började på arbetsterapi. Började bli rädd för medpatienterna. Sveriges nationaldag 2005 blev jag utskriven från piva och inskriven på ett behandlingshem så jävla besluten att vinna. Fick en praktikplats på ett stall, blev bäst med hästar. Blev erbjuden arbeten och prisad. Köpte en egen häst som håller mig alert. Minskade medicinerna och gick ner 30 kg.
Jag skrattar, lyssnar på musik och sjunger arior. Jag har superkrafter, men de används rätt. Jag har inget minne men jag minns viktiga saker. Har en läkare som är ärlig, som säger ja eller nej, som inte daltar och berättar riktiga fakta. Jag har min egen personal som jag kan ringa till. Jag har nya vänner som hjälper mig. Jag är fylld med visdom och jag vet det. Jag vet att jag kan och är inte rädd att erkänna det. Jag är jävligt ödmjuk med världens bästa självförtroende. Jag har en livsstil som jag avgudar. Jag hanterar migsjälv. Jag tittar inte på nyheterna, jag läser inga dagstidningar. Jag dricker inte alkohol, röker inte och inget kaffe. Jag har ingen framtid planerad men jag bryr mig inte om det. Jag är koncentrerad på vad jag gör just nu. Jag lever inom ramar och begränsningar som jag själv satt.
Jag är inte arg jag är tacksam.
Om ingen hade orkat med mig hade jag inte funnits.
Det svåraste minnet från sjukhuset är när min familj grät.
Det bästa är pivas personal la pussel med mig.
Ingen dag är den andra lik, ibland sover jag. Ibland inget. Men detta är vem jag är. Kan inte hata överlevaren, kan inte hata det fula och avskyvärda. Jag kan inte ignorera kraften. Jag kan inte förstöra mitt liv!
"Paradiset skildras, helvetet upplevs"
