Det största tabut

Jag är ytterst ambivalent inställd till min egen död.

Jag planerar inte att dö förrän jag är 102 år. När jag fyller 52 blir det 104 år. Jag är halvvägs. Jag kan dock ha massvis med självmordstankar. Men det dör man inte av, om man inte agerar på det. Och det gör inte jag. Självmordstankar är sjukt sura känslor och tankar. Men inte mer än så. Om man inte gör det till det. Hör sjukdomen till, för min del. Jag har haft självmordstankar sen jag blev sjuk för 21 år sen. För någon nyinsjuknad kan det vara alarmläge. Tills man får insikten att det är just tankar och känslor och att de inte är farliga om man inte agerar på dem. Som de som har röster accepterar jag dem för vad de är. Jag kommer antagligen inte komma undan dem. Men jag lever glad i hågen, för det mesta, ändå.

Det vore intressant att veta hur många här som gjort försök att ta sina liv. Jag hade en vajer jag tänkte hänga mig i och var i skogen och rekade. Det är det närmaste jag kommit. Men jag har även gått bredvid tågspåret och grubblat.

När jag hade självmordsplaner, det är länge sen nu, men då bodde jag alldeles bredvid rälsen. Så det var så jag tänkte. Men jag hade min älskade hund Dixie att ta hand om, kunde inte lämna henne kvar i den här världen, och självmordsplaner avtog efter hand.

Vad bra.

Jag har bara gjort varningssignaler, typ äta upp en massa tabletter med sprit, fast sen själv ringt ambulansen eller anhöriga...

Skulle jag verkligen vilja ta livet av mig hade jag inte misslyckats med det.