Sök efter symptom

Uppdaterad: 7 november 2018 

akatisia 

Rastlöshet eller akatisi (grekiska = oförmåga att sitta) tillhör de mer skrämmande och störande biverkningarna av antipsykotika. Den utgör 50 % av de extrapyramidala biverkningarna av antipsykotika. Men finns också hos antidepressiva, kalciumblockerare, Parkinsons sjukdom och vid abstinens av beroendeframkallande ämnen. Nu påstås bara 3,4 % med schizofreni drabbas, men tidigare har 10 % nämnts, men 25 % för Abilify/Aripiprazol. 

Ofta börjar det inom 3 - 5 dagar efter medicineringen startats. En känsla att vara rastlös och vill ständigt röra på sig. Man kan skifta från den ena foten till den andra eller gå fram och tillbaka. Speciellt obehag i knäna kan kännas, som lindras vid rörelse. 

Fem olika sorters akatisi finns: 

  • akut, som kommer direkt och varar kortare än 6 månader.

  • kronisk varar längre än 6 månader.

  • pseudoakatisi, där man ej är medveten om sin akatisi - troligen ett sent stadium av kronisk akatisi.

  • tardiv, som kommer efter 3 månader.

  • utsättningsakatisi, som kommer efter utsättning av antipsykotika eller efter preparatbyte.

Gamla antipsykotika som Haldol och Siqualone ger oftast denna biverkan hos 25 %, medan inte lika ofta med nyare s.k atypiska antipsykotika utom för högre doser av Risperidon/Risperdal, Invega och Reagila (kariprazin). Att nyare antipsykotika ger mindre risk anses bero på 5-HT2A-receptor blockad, som kan bli ett sätt att behandla akatisi. 

Zeldox/Ziprasidon och Aripiprazol/Abilify kan ibland uppfattas ge rastlöshet, men det är oftast ökad ångest eller agitation. Akatisi kan vara orsaken till att medicineringen med antipsykotika avbryts på egenhand och akut akatisi kan öka risken för återfall i psykos. 

Höga doser av antipsykotika och snabba doshöjningar kan utlösa akatisi. Rastlöshet kan ibland feltolkas som agitation, ångest, restless legs, sömnlöshet, tardiv dyskinesi och andra neurologiska besvär. Akatisi går oftast över, men kan i vissa fall ge årslånga besvär. Den kan också komma när man försöker bryta ett beroende av bensodiazepiner.

Uppdaterad: 9 oktober 2017

Kroppslig yrsel anses förekomma vid schizofreni, vanföreställningssyndrom och troligen också schizoaffektiv. Det finns också psykogen (psykisk) yrsel och yrselsjukdomar.

Att känna sig yr beskrivs ibland som en rörelsehallucination eller rörelseillusion. Psykisk yrsel är ganska vanligt inom psykiatrin. Den kännetecknas av hyperventilation (ökad andning), psykiska symptom strax innan, fobi eller ångest. Denna yrsel behandlas med samtal om att ingen farlig sjukdom är orsaken och en kort behandling med antidepressiva eller lugnande medicin.

Det finns yrselsjukdomar och där kan yrseln ge ganska ofta psykiska symptom, som panikattacker, ångest och depression. Det kan därför vara viktigt att behandla yrsel.

Yrsel kan uppstå, när man reser sig upp från sittande eller liggande ställning. Det kallas för: 

  • ortostatisk hypotension med blodtrycksfall och hjärtklappning.

  • postural hypotension med enbart blodtrycksfall. 

Ibland kan det bli så besvärligt att man känner sig svimfärdig. Det är dock sällsynt att blodtrycksfall leder till svimning. 

Clozapine/Leponex ger hos 1-10 % postural hypotension. 

Ortostatisk hypotension finns hos 1-10 % av Seroquel/Quetiapin, Zyprexa/Olanzapin, Nozinan, Theralen och Haldol, medan 0,1-1 % hos Risperdal/Risperidon, Abilify/Aripiprazol, Latuda och Cisordinol. 

Att dosen långsamt ökas för Seroquel/Quetiapin och Clozapine/Leponex sker för att risken för blodtrycksfall och yrsel skall minska. Särskilt äldre är känsliga för denna biverkan. 

Zeldox/Ziprasidon har minst risk för blodtrycksfall av nyare antipsykotika. 

Effekten orsakas av antikolinerga effekter och vid blockad av alfa-1-receptorer. 

Blodtryckssänkande mediciner och en del andra mediciner kan förvärra effekten. Alkohol kan förvärra besvären, eftersom alkohol vidgar blodkärlen och sänker blodtrycket ännu mera. 

Uppdaterad: 18 september 2017

OCD vid schizofreni

Tvångssyndrom (OCD) och tvångssymptom är vanligare än normalt vid schizofreni och var förr en ångestsjukdom, , men är nu en separat grupp i nya DSM 5. Mellan 8 - 26 % av de med schizofreni har tvångssyndrom och ännu fler har symptom. Symptomen kan hos 50 % även finnas före den första psykosen. 

De med tvångssyndrom tillhör en särskild typ av schizofreni (schizoobsessiv) med större problem och sämre funktionsförmåga. För dem startar schizofrenin tidigare och förutom OCD kan finnas tics och inbillade fel i utseendet. Till skillnad från vanlig OCD, som är fast i en tanke skiftar tankar och uppmärksamhet ständigt. Att skilja ett tvång från en vanföreställning kan vara svårt, vilket kan göra diagnostiken av OCD vid schizofreni svår. 

De med OCD har 7 gånger förhöjd risk att få schizofreni och det kan vara en undergrupp med OCD, som får schizofreni. Både schizofreni och OCD anses orsakas av rubbningar i dopamin och serotonin. 

Symptomen kan vara påträngande återkommande tankar och känslor svåra att få bort. För att minska dessa kan tvångshandlingar utföras, som att tvätta sig ofta, att ordna och samla eller kontrollera. Upprepade rörelser, som gungande rörelser, gnugga händerna och sätta sig och sedan stiga upp kan förekomma. Men upprepade rörelser kan finnas vid schizofreni även utan OCD.

Uppdaterad: 6 oktober 2017

Koordination, vinglighet och balansproblem ingår i motorkoordination, som en av tre grupper av mjuka neurologiska tecken (de två andra integrativ sensorisk funktion samt komplexa motorsekvenser). Mjuka för att de inte är kopplade till en specifik del av hjärnan eller del av en sjukdomsgrupp. Mjuka neurologiska tecken brukar vara försämrade medium till stort jämfört med normalt. De brukar minska med tiden och särskilt mycket hos de med nästan inga symptom (remission). 

De är kopplade till ökande symptom och sämre kognitiv förmåga. De förekommer också vid schizoaffektiv och vanföreställningssyndrom. Symptomen kan förbättras med antipsykotika. 

Ändrade rörelser eller motoriska symptom har rapporterats för schizofreni redan i början av 1900-talet. När antipsykotika kom, så gav de biverkningar på rörelserna och då glömdes de gamla resultaten bort och rörelsebiverkningar av antipsykotika diskuterades enbart. 

Rapporter kom senare att schizofreni utan antipsykotika hade ofrivilliga rörelser, parkinsonism, mjuka neurologiska tecken, katatoni, negativa symptom och långsamma rörelser. Detta på grund av att schizofreni är en slags utvecklingsstörning, som även drabbar rörelserna. När schizofrenidiagnos ställs enligt DSM 5 skall psykomotoriska symptom bedömas som ett av många symptom eller dimensioner. 

Det som ses idag är en blandning av rörelsestörningar av sjukdomen och biverkningar av antipsykotika. Motoriska störningar är överraskande vanliga. Att antipsykotika kan ge rörelsestörningar beror på blockaden av dopamin, som också styr rörelserna i kroppen. 

Vid schizofreni är steglängden kortare än normalt, vilket ger långsammare gång. Gamla antipsykotika kortar steglängden mer än nyare antipsykotika och ger ännu något långsammare gång. 

Underkategorier