Graatass skrev: Jag kände igen mig när jag dels läste en bok av Tudor-Sandahl, som egentligen beskriver uppväxten hos ett litet barn och bindningen till modern. Där beskrevs det schizoida tillståndet. Men tidigare hade jag läst ungefär detsamma i Ronald D Laings bok Det kluvna jaget. Det jag känner igen mig själv mycket i är ambivalensen. Ambivalensen för mig är att ena stunden tycka om någonting eller en person jättemycket, för att nästa gång vara helt okänslig inför samma person, situation eller sak. För mig är detta helt absurt, därför att känslan borde vara detsamma, men det är den inte. Det är som att ena stunden vara mycket nära en annan människa och nästa gång känna det som att jag aldrig har träffat henne förut. Och det har absolut ingenting med vilja att göra. Det trodde jag förut. Att vilja känna blir bara falskt och kan krångla till en situation ordentligt.
Jag har läst boken. Väldigt intressant! Boken heter "Den fängslande verkligheten" för den som är intresserad. Den har fängslat mig i alla fall. Det kanske märks. Tror att jag har haft en sådan uppväxt som hon beskriver med åtföljande symtom.
Patricia Tudor-Sandahl som skrivit boken är en förespråkare för objektrelationsteorin som ursprungligen kommer från England. Hon talar om hur viktigt det är att det späda barnet ges möjlighet
att knyta an till sin vårdare. En schizoid personlighetstörning uppkommer när barnets nödvändiga behov inte tillfredsställs.
..."Det schizoida tillståndet börjar ta form i samband med barnets upplevelser av psykiska övergrepp, extrem ensamhet och djupa, ej mötta behov." ...
..."Eftersom den schizoida människan inte kan ge helt och fullt i sina relationer utan att samtidigt få panik för att bli skadad kan hon ge ett opålitligt och ombytligt intryck. Hon vill alltid ha det som hon inte kan få.
När hon får det som hon strävar efter vill hon inte längre ha det. Detta är förstås förödande för vänskaps- och kärleksrelationer."...
Därifrån kommer troligtvis den här ambivalensen, som jag också upplever i många situationer. Hon pekar också på, vilket för mig var något okänt, att den depression man känner med den här personlighetsstörningen inte innefattar skuldkänslor som vid klassisk depression utan apati, brist på livsglädje m m. Stämmer helt och fullt in på mig.
Det känns lite som att jag sitter här och skriver dagbok för mig själv...men det är väl också ett symtom...
