Tycker nog att mina "psykossymtom" stämmer bra överens på dissociativ störning och framför allt gå det över gå i hysterisk psykos. Det är ju inte alltså så att andra upplever att jag är psykotisk, men för mig är det uppenbart att något inte stämmer. Framför allt efteråt när det har lugnat ner sig så förstår man vilken förvrängt verklighetsuppfattning man hade.
Mitt senaste trauma är psykiatrin, alla de saker jag upplevt där. Men en del är också att inte få rätt hjälp, att inte bli trodd och till sist inte anses vara värd att satsa på. För mig var medicinerna ett osynligt fängelse, jag förstår nu varför jag känner så och varför andra inte gör det. Med olika bakgrunder så får medicinerna olika betydelser. När min sambo pratar om att sätta ut alla mediciner, så kan jag säga att jag inte hejar på. Allt detta upplevde jag senaste psykosen, det avspeglade hela min vardag. Vad jag tänkte och gjorde. Det sjuka är att jag hamnade på LPT för att jag var suicidal för några år sedan, där upplevde jag en psykos. Den psykosen blev ett trauma som jag sen fick flash-backs på nästan ett år senare när jag gjorde medicinbyte inneliggande. Av någon anledning blev jag arg under mina flash-backs och kastade ett glas i väggen, då hoppade fyra skötare på mig (men jag plockade en efter en. Fasthållning är ett av min tidigare truama så jag blev hysterisk), och så får jag trauma av det. Som om det aldrig tar slut.
Jag tänker mycket nu på vad jag varit med om, pratar med min sambo om det. Det påverkar mitt känsloliv något enormt. Känns som om det är rena berg- och dal banan. Det går så snabbt också, tiden mellan jobbig tanke och påverkan på mitt mående är inte lång.
Jag är samtidigt hoppfull att jag ska få rätt hjälp nu och har möjligheterna till ett mycket bättre mående.
Författare till inlägg
