Psykoterapi vid schizofreni

Intressant med din uppfattning om psykoanalys. Hur tänker du? Talar vi om samma sak?

När jag tänker ordet 'psykoanalys' har det väldigt lite med dynamisk psykoterapi att göra, utan avser den klassiska metoden med fria associationer, analyssoffa och ett intensivt (3-4 ggr/veckan) uarbete nder flera år. De flesta psykoanalytiker jag träffat (är dock bara personligt bekant med 5-6 stycken) anser att metoden inte är lämplig för problem på psykotisk- eller borderline-nivå (har inget i sig att göra med psykiatrins ps-störningar och DSM OBS! Den dynamiska nomenklaturen bygger på helt andra utgångspunkter än DSM IV). Kan gå in på det senare om du undrar vad jag menar.

Däremot har numera dynamisk korttidspsykoterapi utvecklats. Överlag har den sk CCRT-metoden (fokus på interpersonella relationer i förhållande till självet) blivit allt mer använt, men tyvärr kanske inte tillräckligt (tycker jag som ser metoden som väldigt användbar). Jag blir därför osäker på vad du avser med modern psykoanalys.

Det är ju rätt stor skillnad i utbildning också, mellan psykoanalytiker och legitimerade psykoterapeuter. Dvs utbildningarna behanlar delvis samma sak, men skiljer sig åt på många sätt, liksom gentemot utbildningen till psykolog.

Kan du berätta lite mer om den psykoanalys du tänker på?

När det gäller läkemedel så måste de för att kunna få försäljas ha en bevisad effekt och biverkningarna får heller inte vara allvarligare än de som redan finns. Om man använder läkemedel på en stor grupp individer så vet man att man får effekt oftast och oftast också att biverkningarna inte blir oacceptabla.

För psykoterapi finns inte motsvarande krav på registrering av behandlingarna och det är mycket upp till terapeuten. Det finns också ett kommersiellt intresse i psykoterapi med privata psykologer som tar minst 1000 kr per timme. Tänk om någon person med schizofreni betalar 10000-tals kronor för en terapi som kanske egentligen inte har någon effekt. Är det bra? Att en terapeut kan lura på en dyr behandling på folk som kanske inte alls ger någon effekt. Är det god etik och moral bara för att psykoterapi är involverat?

Jag tror att det skall gå att bevisa om psykoterapi ger effekt. Det finns en del studier gjorda har jag läst, även om de inte kan bli lika bra som läkemedelsstudier. Titta på <!-- w --> www.sbu.se <!-- w --> och länken till Cochrane biblioteket.

Den här debatten känns som den egentligen hörde hemma för 30 år sedan. Idag används ju en form av psykoterapi ofta inom schizofrenivården nämligen KBT. Psykosociala behandlingar som har bevisad effekt används också idag. Problemet är i debatten att all psykoterapi inte används, men det är väl bra att undvika behandlingar som kanske inte ger effekt.

Till Sylviaplath vill jag rekomendera en bok av Marie Cardinal "Orden som befriar" som själv gått i psykoanalys om jag förstått boken rätt.

Jag håller med Nissegossen, att om man en gång väl börjat med medicin så har man svårt att klara sig utan den. Kroppen och signalsubstanserna ställer in sig på den dosen vilket medför förändringar i hjärnan. Om man då slutar eller bara minskar med medicinen så får man symptom som kan vara psykotiska eller annat liknande, eftersom hjärnan inte på en tid behövt producera något själv (eller kanske producerar något mer på grund av medicinen) så att den blivit lat och nu helt plötsligt är hjärnan förändrad och receptorerna är för många i hjärnan vilket bidrar till psykotiska upplevelser. Medicien hämmade dessa receptorer och det var därför som hjärnan ville finna balans och började bilda fler. Till slut klarar man sin inte utan medicin. Om man ska klara sig utan medicin så får man försöka stå ut med en helvetisk period som kanske kan bidra till en ny psykos hos vissa. Men man kan då ta lungnande medicin vid behov just under den kritska tiden då det är som värst, på nätterna kan man ta insomnings- eller sömntabletter om det behövs, på så sätt lider man mildare igenom symptomen som kommer på grund av att man slutat med neuroleptika. Jag rekomenderar inte folk att sluta med medicinen om de känner att de inte vill det. Jag tror att medicin är bra mot vissa akuta svåra fall. Men det bästa vore att kunna få hjälp dygnet runt och samtidigt ha tillgång till bra psykoterapeuter utan att någonsin börja med medicin, tills psykosen ebbat ut. Men såna resurser har man tydligen inte, eller? Vill man inte?

Sylvia, det finns många skäl till att psykoanalytiker i Sverige undviker att arbeta med psykotiska patienter, ett skäl är kostnaden, ett annat är att det kan behövas ett nära samarbete med akutpsykiatrin i vissa skeenden av behandlingen ett tredje är den stora risken för alliansbrott.

Men det finns inga prinipiella skäl som talar emot psykoanalys vid psykos. Det finns många som gjort det. Wilfred Bion och Ronald Laing t.ex. Och Langs. I Sverige behandlade psykiatikern och psykosyntetikern (en dåtida variant av psykoananlys) Paul Bjerre effektivt psykoser på 30-talet. Han var för övrigt den förste i världen att tillämpa psykoterapi vid psykos.
Den relationella psykoanalys jag tycker känns intressant är den som bl.a. beskrivs av Lewis Aron "A meeting of minds: Mutuality in Psychoanalysis".

CCRT tycker jag inte verkar särskilt användbar vid psykosbehandling, däremot Henry Pinskers variant av Supportive psychotherapy - om vi nu ska diskutera psykoterapibiten.
När det gäller kostnaden håller jag med Admin1 om att psykoterapi inte bör kosta. Det skall vara en demokratisk rättighet! Tänk om det fanns samma snabba genomslag när det gäller kostnaden och tillgången, som det finns vid läkemedelsdistribution, alltifrån högkostnadsskydd till hur snabbt ett recept blir exekverat. Då skulle vi ha en annan värld!
Men om man betänker den ringa del av resurser som går åt till psykoterapiforskning och jämför den med vad som satsas när det gäller psykofarmakologi förstår man att psykoterapi knappt har en chans och mest tycks finnas inom vården som en slags cermoniell funktion.

Cochrane och sbu som nämndes har ifrågasatts av många eftersom det premierar ett synsätt som passar in i evidensparadigmet och ett naturvetenskapligt forskningsideal och inte särskilt väl med psykoterapi. En av dess starkaste ifrågasättare är t.ex. den tidigare nämnde professorn Tor-Johan Ekeland.

Jag tycker att psykoanalytiker är kvacksalvare! De skall lämna oss pyskotiska ifred. Jag sprang hos en psykolog innan jag fick min diagnos. Han förstod ingenting av mina problem. Han förelsog efter 15 samtal att jag skulle gräva djupare i min barndomshistoria (som var ovanligt lycklig för övrigt). Det värsta var att jag kände mig så misslyckad efter vår session, han var så osäker på mig och tyckte inte om min personlighet. Jag blev bara mer osäker efter denna dumhet som "normala" människor (s.k. psykologer) kan uppvisa mot oss med gamla psykoser.

Jag tackar idag min psykiatiker och medicin för mitt oerhörda välbefinnande.

Ned med psykologernas kvacksalveri!