Psykoterapi vid schizofreni

bateson! Kolla in vad jag skrivit i en text som jag kallar Den Jaglöse eller Den jag löse!

"Det påminner en del om hur psykoanalytikern Heinz Kohut som kämpat mycket med frågor om mycket djup ångest inom oss,beskriver det. "I psykoserna...har inget centralt själv utformats i den tidiga utvecklingen... I dessa fall kan den psykoanalytiska situationen inte åstadkomma den långsiktiga aktivering av självets centrala kaos i en användbar överföring som är en förutsättning för igångsättandet av de processer som skulle leda till att det nyskapades ett centralt själv. För att åstadkomma läkning skulle den terapeutiska processen behöva tränga undan de organiserande skickten (försvarsstrukturerna) och bereda rum för ett långvarigt återupplevande av växlingarna mellan prepsykotiskt kaos och tryggheten i en primitiv sammansmätlning med ett arkaiskt självobjekt."


Sant är att jnag inom mig har inget egentligt jag! Det jag kallar jag inom mig kallar jag i den här texten självet! DET är det som, är mitt jag! Dvs det som jag betraktar som mitt eget jag, är det högt talade eller skrivna ordet! Inom mig själv är det bara självet som existerar!

Med andra ord skulle psykoanlys kunna skada mig oerhört mycket!

<!-- l --><a class="postlink-local" href=" www.viska.se/phpBB3/viewtopic.php?f=1&am...ic.php?f=1&t=896 [/url]<!-- l -->

Admin verkar inte särskilt intresserad av psykodynamisk psykoterapi förstår man av hennes kommenter. Nej, psykoanalys kanske inte är det första man rekomenderar vid psykotiska tillstånd.

Men framförallt möjligheten att kunna få psykoterapi - om nu patienten önskar det. Och det utan att bli ruinerad på kuppen. Det ska alltså vara tillgängligt och prioriterat, särskilt för svår psykiatrisk symtomologi typ psykossjukdomar.

Vill man sen inte ha det ska man natuligtvis inte ha det.

Med supportive psychotherapy menar jag inte den behandling en case manager ger, utan en särskild modalitet inom psykodynamisk psykoterapi (psykoanlytikern och psykiatern Otto Kernberg har utförligt beskrivit den formen i flera arbeten), som primärt inte är ute efter att lösa upp alla svårigheter, utan huvudsakligen är här och nu orienterat, men - och det är viktigt - innehåller en potentiell utvecklingsbar möjlighet, så att den övergår i mer bearbetande behandling med tiden.

KPT och KBT kan sägas innehålla det första stadiet i en stödterapi. Men de senare metoderna är mer symtominriktade.

Det viktigaste är kanske inte arten utan att patienter med allvarliga psykiatriska funktionshinder ska ha rätt till psykoterapi (om dom vill). Och detta bör vi kräva av de folkvalda. På samma sätt som vi har rätt till mediciner.

PS, ps, ps

Jag tror ingen här på forumet verkligen prövat psykoanalys (dvs divan, soffa, fria associationer, 3-4 ggr/vecka i flera år). Men om nu någon har det kanske den kan berätta.

Det folk här på forumet provat tycks vara att tala med pykologer och det med blandat resultat. Några verkar ha erfarenhet av dynamisk psykoterapi (kallas ibland psykodynamisk terapi), men det har alltså väldigt lite med psykoanalys att göra.

Dynamisk psykoterapi är dessutom idag en inriktning med flera underavdelningar. Jagstödjande terapi är ofta rätt 'hands on', påminner om en slags coaching och fokus är rätt mycket här och nu. Insiktsterapi är något annat.

Mänga psykologer (och ibland också skötare) har stödsamtal med patienterna, men arbetar då inte efter någon egentlig metod alls även om de kanske läst lite psykodynamisk teori. Än sen.... psykodynamisk teori ingår som grund i alla sådana utbildningar, KBT också. För vissa kanske det känns bra bara med såna stödsamtal. Jag förstod aldrig vitsen (ledde ju inte till någonting) utan mådde bara dåligt av dem. Det passade inte mig att utan mål och mening berätta om tankar och känslor till en 'vägg' (psykolog/skötare). Jag mådde tom sämre och kände mig utelämnad. Jag önskar de låtit bli det dilettant-rotandet i mitt psyke.

De olika psykodynamiska terapierna bygger väl på psykoanalysens terorier?

Har inte gått i egentlig psykoanalys men i tre års tid gick jag i psykodynamisk terapi 1½ timme två till tre gånger i veckan, vilket jag gärna fortsatt med om det funnes möjlighet.

Det försa året var nog bara jagstärkande men de sista åren var det faktiskt rätt mycket divan och hypnos med associationer. De fick en att fundera efteråt på varför man gjorde de val man gjorde och målade upp de bilder man gjorde... jag gillade att gå i denna terapi, det blev ett avbrott från det fruktansvärda livet på behandlingshemmet. Drömmar brukade vi med analysera(Jag kommer alltid ihåg någon dröm varje natt och dom är skumma!)

Friskare blev jag nog tyvärr inte. Vad skall man med självinsikter till när de ändå bara gör en deprimerad? frågade jag ibland min psykolog och då gick han över till det jagstärkande ett tag. Han var rätt insnöad och nördig, jag gillade honom skarpt

Jag vet inte så mycket om olika terapiformer och vad de heter men något jag skulle vilja prova är en mer utagerande/rollspelsaktig metod.

Det är ju jättesvårt att bryta beteendemönster och det skulle inte skada att få prova på det utan att "ta ansvar" förändringarna. Inte för jag tror det skulle bota något men det kanske skulle hjälpa en att bli mindre självkritisk, våga mer och klara sig bättre i vardagslivet.

Den beskrivning Bergman-Wasa ger tycker jag fångar in användningen av bearbetning-stöd som används inom psykodynamisk psykoterapi.

Psykodynamisk psykotterapi är för övrigt egentligen en paraplyterm där psykoanalytiskt orienterad psykoterapi, psykoanalys och stödterapi, korttidsterapi och annat ingår. Men används slarvigt för att beteckna psykoanalytiskt orienterad psykoterapi som alltså är en vidareutveckling från psykoanalysen och uppstod på femtiotalet då psykoanalysen fick ökad spridning och popularitet.

Kognitiv psykoterapi har även den sin härstamning ur psykodynamisk psykoterapi och spår av den finns redan från sextiotalet. Det framgångsrika äktenskapet mellan en närmast utdöd form av behandling (som inte ens fick kallas psykoterapi utan) beteendeterapi ledde till den eklektiska formen KBT som nu för sitt segertåg över världen. Men beteendeterapin har egentligen ingen släktskap med dynamisk psykoterapi (även om en hel del är gemensamt nuför tiden).

Den sk stödkontakten som skötare och andra psykoterapeutiskt outbildade använder ger jag dock inte mycket för, även om en del av dem kanske har medfödda personliga egenskaper som gör dem skickade till sitt värv. Men många gånger kan denna hemmasnickrade terapi form orska mer skada än nytta och förlänga lidandet. Men det är en mer praktisk psykiatrisk kontakt som bara har släktskap med psykoterapi genom namnet.

Nissegossen, jag såg att du länkat vidare till en text. Jag ska titta på den när jag får tid (nu ska jag ut och springa i snön). Men jaglöshet diskuteras ju mycket inom zenbuddhismen, så det kan vi diskutera i en annan tråd - men det har du kanske redan diskuterat?

Sylvia, vad är det för "talare" du syftar på?