Psykoterapi vid schizofreni

Det var en psykiatriker som frågade mig vad jag för närvarande läste för litteratur. Jag svarade då, sanningsenligt! Den Tibetanska döds och livsboken!

Hon skrev efteråt i journalen; Läser extrem líteratur!

Där hade jag för att jag läste om Budhism! Men Japansk Zen-Budhism går inte av för hackor den heller!

Det finns en länk längre upp i tråden till ett föredrag... Nej förresten, det kanske var... Var nog en länk som flashade uppnär jag gick in på sidan... Angående att KBT var bra, och psykoanalys tom destruktivt.

Appropå inlägg ovan. Ja, ärligt talat heter det nog psykoanalytisk teori egentligen. Psykoanalytisk teori ligger till grund för all psykoterapi.

Och som Bateson påpekar har beteendeterapi just ingenting med saken att göra, från början. Har för mig att ursprunget är pavlos hundar mm ursprungligen, och inte med den inre världen.

Jag håller inte med Bateson om att psykoanalys idag går under etiketten Dynamisk psykoterapi (eller psykodynamisk terapi). Men eftersom vi verkar hyfsat ense om skillnaden kanske det inte är så avgörande. Vad som stör mig är att de dynamisk (psykodynamisk) psykoterapi och psykoanalys så ofta blandas ihop som om det var samma sak när det i själva verket är större likheter mellan KBT och 'modern' dynamisk psykoterapi.

Och det stör mig också att många tror att alla psykologer kan bedriva psykodynamisk terapi. Det är inte självklart alls. Många, kanske tom de flesta psykologer inte är legitimerade psykoterapeuter. (Och även om de är det finns ju alltid knäppgökar bland de också, och bristande personkemi som ställer till det). En psykologs erfarenhet och kunskap i att bedriva terapi kan därför både vara rätt gammal och vid det här laget rätt hemsnickrad.

Som många andra ser jag relationen terapeut-patient som ofta viktigare än metoden. Men tyvärr har jag erfarenhet av en fullständigt misslyckad flerårig terapi med en psykolog (ej leg psykoterapeut) jag gillade, men som använde 'fel' metod om man säger så. Jag ville och behövde komma under ytan på mina problem, men hon saknade kompetens att se det och det dröjde 2.5 år innan jag insåg att jag måste säga ifrån. För jag visste hur man 'borde' agera och tänka, men det hjälpte inte. Felen låg sas för djupt för att kunna åtgärdas med 'plåster'. Jag hade bildligt talat en infektion och så länge jag inte fick hjälp med den underliggande problematiken blev terapin bara frustrerande och tom destruktiv för jag blev bara sjukare och mer och mer urspårad, trots att vi hade bra personkemi. Och trots att hon ville mig väl.

Men att bara vilja någon väl hjälper ju heller inte om någon behöver opereras sas... Och ska man skriva ut läkemedel hjälper det inte heller bara med godvilja. Vilken medicin som helst duger faktiskt inte. Man måste också ha 'rätt' ingång till problemen. Det här kan jag konstatera idag, när jag äntligen hittat en fungerande terapiform (och terapeut) för mig. Allt kommer aldrig bli frid och fröjd, men nu vet jag åtminstone vad jag har att göra med. Problemen har blivit begripliga, så nu kan jag skydda mig själv bättre. Inte bara vara utelämnad åt intryck och känslor och splittrade tankar och kaos, och destruktiva urspårningar och totalvrickad logik.

Min erfarenhet är alltså att man kan vara väldigt logisk och tänka 'rätt' på ett plan samtidigt som man på ett annat plan, i praktiken, är rätt psykotisk. Jag var aldrig helt psykotisk. Vissa intellektuella delar fungerade väldigt bra, samtidigt var jag fruktansvärt sjuk - också psykiskt. Så är det kanske inte för alla, men så kan det också vara. Och det kunde inte psykiatrin och mina behandlare förstå. Varför den nuvarande terapeuten förstår det och inte de vet jag inte. Kanske beror det på att han tagit sig mera tid innan 'behandling' satts in. Jag har fått prata av mig sas. Kanske beror det på hans bakgrund (som jag inte vet mycket om). Kanske pga att han tidigare arbetade i psykiatrin och inte gillade det han såg och därför bestämt sig för att arbeta annorlunda. Ingen aning, men för mig har det betytt mycket. Mitt 'beteende' och mina 'tankar' är numera rätt ok även om min sårbarhet och läggning består. Skillnaden nu är att jag har en förståelse för sammanhang och samband som jag tidigare saknade, och som gjorde världen fragmentarisk och ad-hoc och oförutsägbar (och skrämmande).

Jag lyckades hålla masken rätt bra och väldigt länge, men när det väl rasade gjorde rasade så mycket mer samman. Omgivningen blev chockad. Psykiatrin förstod ingenting. Och själv blev jag bara sämre och allt mer väck. Med 'rätt' resurser är jag övertygad om att det inte hade behövt gå så långt.

Och åtminstone en i den här tråden (Bergman-Wasa) verkar faktiskt gått i något som iallafall ligger väldigt nära psykoanalys (dvs ingen mer vanlig psykodynamisk terapi dvs). Iallafall som B-W beskriver det. Intensiteten och divanen (soffan) mm. Intressant att du är positiv, och att du klarade av det... Hade du psykotiska problem då?

Om man lever mycket isolerat, som jag tror att många gravt schizofrena gör så kan det vara bra att tala seriöst med en klok person.
Det kan göra att man får en öppning och kan börja tänka litet annorlunda när man levt under förtryck.
Schizofreni beror på förtryck.

Problemet är att man själv upplever sig som förtryckt, trots att omgivningen ofta är observanta om man är speciellt känslig vid vissa tillfällen. Jag har träffat många kloka människor i mina dagar, öppningen består inte av dem, utan av din förmåga att orka ta för dig vid vissa givna tillfällen.

Till syfvende og sidst, är det du själv som måste fatta dem avgörande besluten, och inte överlämna det åt andra, det är beroendet av andras beslut som är den stora fällan!

Sylviaplath, visst verkar ingen här i tråden mer än Bergman Wasa ha gått i något psykoanalysliknande men du talar så emot det fastän du själv inte prövat. Jag har också problem men associationer och magiska världrar men kanske skulle det inte skada att få ut dessa och låta någon person få lyssna på detta och ta del av det tills strukturen sakta men säkert byggs upp. Man kanske bara behöver lufta sina psykotiska idéer och ord. Tänk om det är så att man aldrig riktigt blir fri från psykotiska tankar ifall man försöker tränga bort dem. Tänk om de måste ut? Tänk om hela det här jobbet på att hålla dem borta är så krävande att man aldrig riktigt blir frisk. Men då måste nog (som många redan sagt här i tråden hittills) psykoterapeuten vara bra och säker på sin sak, kanske krävs personkemi också då det kanske inte funkar på alla. Det ska kännas tryggt där på soffan också, man ska ha tillit för annars blir det mycket jobbigt att arbeta på det också, tilliten alltså.

I och med att man associerar fritt så kan ju terapeuten ställa de rätta frågorna som leder en rätt. Förstår du? Det behöver inte betyda att man går vilse.

Ja, man kan ju fundera (till Teresia).
Hur mycket terapi och vilken sorts man klarar varierar med person, och säkert var i livet man befinner sig också. Menar egentligen inte att tala emot psykoanalys, utan i första hand betona att det idag är en helt annan gren. När folk avfärdar psykodynamisk terapi ska man inte göra det för att man blandar ihop psykoanalys med dagens psykodynamiska terapi. I början, när jag själv förstod att jag måste få ur mig saker visste jag inte själv skillnaden mellan olika slags terapi. Inte heller att olika terapeuter/psykologer kunde ha helt olika utbildning.

När det gäller psykoanalys har jag funderat mycket på det, och också pratat med några som dels är insatta i ämnet, och några som själva också är psykoanalytiker. Och så har jag också läst lite också. Och jag har blivit rekommenderad av en leg psykoterapeut att gå i flerårig psykoanalys, men jag anser inte att jag har tillräcklig distans och stabilitet än för att prova.

Jag jobbar fortfarande på att få ihop psyke och själ och kropp igen. Att få ett sammanhang, förståelse för det jag upplevt och hur jag är och vad det beror på. Så fort jag får psykosnära känslor, upplevelser, perceptioner och tankar igen skapar det stor stress. Jag tror det är en försiktighetsgrej från min sida. Jag blev väldigt bränd av all sjukdom

Några av mina behandlare idag (läkare och terapeut) menar att jag dessutom numera har en slags ackumelerad PSTD, förutom att jag fortfarande och kanske alltid hur som kommer att ha en nedsatt stresskänslighet och vissa kognitiva begränsningar. Jag hann vara obehandlad och sedan felbehandlad så länge att hjärnan (och själen och kroppen) hann ta väldigt mycket stryk.

Och det är inget påhitt (som mina fd psykiatriker mm på St Göran valde att tro - de vill nämligen inte ha någon skugga på sig för att så mycket hann gå för långt pga att de inte följde rekommendationer och vårdprogrammen när det gällde mig). Men för de som klarar av det kan det nog vara oerhört spännande och givande.