Brister i psykiatrisk tvångsvård av barn

Jag borde ha fått tvångsvård när jag var 16. Jag vägrade samarbeta när jag var inlagd, för jag trodde att jag var inlagd i onödan och att jag skulle hamna i helvetet om jag samarbetade. Men det visste inte psyk, jag kommunicerade ju inte det till dem... för om jag gjorde det ”så skulle jag hamna i helvetet”... De verkar ha hakat upp sig på min alldeles nya asperger-disgnos, de visste inte hur jag var när jag inte var psykotisk, så de trodde att min psykos var min Asperger. Så jag fick inte nån tvångsvård . Ingen vård alls efter inläggningen, för jag skulle till hab istället. Jag gick dit en gång och sa nej till all typ av hjälp. Det kan inte psyk ha väntat sig när de släppte mig.
Jag var väldigt sjuk i ett helt år innan jag fick börja med antipsykotisk medicin. Hade de tvångsvårdat mig och tittat bortom diagnosstämpeln hade jag kanske fått neuroleptika tidigare och sluppit det förmodligen värsta året i mitt liv.
Men tvångsvård skulle ha gjort mig livrädd att hamna i helvetet, så kanske hade det bara inneburit ångest.