Jag tycker att ilska många gånger kan vara en väldigt sund känsla. Inom DBT talar man om ilska som en sekundär känsla, att man blir arg fast man egentligen är ledsen eller har ångest - men ibland är ilskan befogad.
För mig har min ilska varit den drivande kraften ur depressioner. Dessutom så anser jag att den impulsivitet som kan komma av ilska inte alltid är fel, som till exempel om en annan människa eller en själv blir felaktigt behandlad. På avdelningen jag är på nu har vi en elak människa som klappat till flera patienter inklusive mig själv, de gånger jag varit med så har jag blivit arg och sagt ifrån på skarpen (utan att gå till knytnävarna själv) och det kallas civilkurage. Viktigt!
Men lider man av sin ilska, vilket jag gjorde under valet eftersom jag tar politik så personligt, så måste man lära sig hantera den. Jag återkommer när jag kommit på något sätt, för de enda strategier jag har för de är destruktiva...
