Knas redan som barn

Ja, fy fan! Min uppväxt/barndom - vet inte vad jag egentligen ska säga om det?

Tycker mer att det var min mamma själv och hennes sida av släkten som var knasiga och inte jag - fast jag blev ju på ett sätt knäpp över en natt någon natt våren 1990. Ser mer att det var anhörigas fel och inte mitt eget fel att jag blev knäpp... .

Kan dela ett minne i alla fall. Jag lekte mest själv, jag var mycket i fantasin som barn. Min pappa sa, ska du inte istället spela fotboll i något lag. Det var jag inte intresserad av. Jag tyckte det var roligare att skjuta bollen mot en dörr och leka själv. På lekis träffade jag min bästis. Vi har väldigt lite kontakt nu, men någon gång per år brukar vi träffas. Vi lever helt olika liv. Han har fru och två barn, medan jag är kvar i "tonåren" :mrgreen:

Jag heter också Johannes, och fick sen Aspergerdiagnos.

Råkade nog ut för någon kvadd när mamma var borta, ca 5-årsåldern. Nissegossen har rätt, det kan påverka en väldigt mycket.

Snäll barnpsykolog gick jag hos ett tag, p.g.a att jag var för tystlåten. Han hade ju inte en chans att veta Asperger då, innan 1970.

wasp skrev: Extremt lugn och lillgammal som barn. Redan i 11 årsåldern rädd för mina jämnåriga och gömde mig hemma. Skolpsykiatern inkopplad förstås. Fick medicin minns inte vad (små ljusblå tabletter), efter någon månad tillbaka i klassen igen. Det gick bra, hade lätt för mig i låg och mellanstadiet. Högstadiet var det si och så med, var inte särskilt lysande precis. I gymnasiet precis tvärtom! En plugg och räknemaskin, mycket beroende på att jag blev så förvånad över alla som gick där. Lugna och trevliga, allt annat än grundskolan där jag fick bråka och slåss för att klara mig. Tog studenten med toppbetyg i medel, så kom då SLU och veterinärutbildning, men då hörde jag redan röster och 1981 blev jag riktigt psykotisk. 1984 rämnade jorden ungefär och sedan dess har jag gått på det här viset med sjukbidrag och sedan stadigvarande sjukersättning. Ska tilläggas att 1981 flyttade jag hem till mina föräldrar igen. Gömde mig i mitt gamla tonårsrum på nytt, för jag var så rädd rösterna!

Från att ha varit en ganska utåtriktad pojke, så när jag var nästan tretton flyttade vi till ett hus! Då förändrades jag markant blev ensam förutom en kompis som jag hade kontakt med. Där borde nog autismen ha upptäckts?

wasp skrev: Extremt lugn och lillgammal som barn. Redan i 11 årsåldern rädd för mina jämnåriga och gömde mig hemma. Skolpsykiatern inkopplad förstås. Fick medicin minns inte vad (små ljusblå tabletter), efter någon månad tillbaka i klassen igen. Det gick bra, hade lätt för mig i låg och mellanstadiet. Högstadiet var det si och så med, var inte särskilt lysande precis. I gymnasiet precis tvärtom! En plugg och räknemaskin, mycket beroende på att jag blev så förvånad över alla som gick där. Lugna och trevliga, allt annat än grundskolan där jag fick bråka och slåss för att klara mig. Tog studenten med toppbetyg i medel, så kom då SLU och veterinärutbildning, men då hörde jag redan röster och 1981 blev jag riktigt psykotisk. 1984 rämnade jorden ungefär och sedan dess har jag gått på det här viset med sjukbidrag och sedan stadigvarande sjukersättning. Ska tilläggas att 1981 flyttade jag hem till mina föräldrar igen. Gömde mig i mitt gamla tonårsrum på nytt, för jag var så rädd rösterna!

Jocke skrev: I nian på ett studiebesök på en gymnasieskola, kompisen berättade att jag mest höll huvudet nere under nästan hela besöket. Teven utgick nog från hans berättelse, och har varit väldigt opedagogiska pga eget intresse. Har varit väldigt påverkad av min omgivning.

Bär på några hemligheter som nog förmodligen aldrig kommer att se dagens ljus? Den här världen är så egoistiskt!

??
Själv behandlades jag för nattskräck som fyraåring. Jag var felkopplad från början. Var också ett mycket tyst och snällt barn men när jag flyttade hemifrån revolterade jag så det stod härliga till. Mina nattliga råder var inte att leka med.