Att vara älskad gör mig galen!

Libellule!
Jag förstår dig fullständigt. Själv har jag enormt svårt att ta emot kärlek, jag får ångest, blir deprimerad och sänkt. Jag tror att det beror på att jag känner krav och förväntningar från den här personen och jag har svårt att hantera dessa. Jag tror inte att jag räcker till, känner mig som en clown, när han ser vem jag verkligen är vill han inte veta av mig.
Men samtidigt, om jag själv är upp över öronen förälskad så känns det samtidigt underbart när jag tänker på personen. Kluvet alltså!

Vad gäller sex så skiljer jag mig från de flesta. Jag har nämligen inget intresse av det. Kramar och pussar (dock inte tungkyssar) tycker jag är skönt men att ligga med varann tycker jag bara är jobbigt, ja rent av äckligt. Kladdigt, svettigt och bökigt. Det kan också göra ont.
Undrar om jag är asexuell. Eller också beror detta på fysiska och psykiska övergrepp som jag var utsatt för under uppväxt och unga år. Men samtidigt är det inget stort problem för mig...

Jag har bara älskat en människa i mitt liv när jag ärligt kunde säga "jag älskar dig". Vi fick tretton år tillsammans fast mycket friktion uppstod i samband med att jag inte ville ha sex.
Tror det där med äkta djup kärlek till en annan människa bara inträffar en eller högst två ggr i en människas liv. Det gäller att ta vara på det när det kommer. Samtidigt finns det ingenting som väcker så starka känslor som kärlek. Motstridiga; rädsla och ångest, smärta blandat med lycka och tillfredsställelse.
Kärlek är komplicerat, visst kan man må dåligt av det. Tycker inte det är ngt konstigt med det.

PSR skrev: Jag har inte gjort något. Dessutom har det varit rätt hela tiden i Firefox.

När Nisse började att prata om detta förstod jag inte vad han menade för jag såg tydligt att PSR:s postning var efter Jockes. Nisse måste ha misstagit sig på denna punkt.

Tycker du inte om att bli kysst på andra ställen än munnen,
Libellule?

Jodå, andra ställen funkar. Men orken har väl minskat en del i och med att man varit singel. Man tappar liksom lite fart, eller så är det att sex ju faktiskt kan vara lika krävande som en joggingtur, och jag har nog inte lika bra kondition som förut.

PSR... Jag tror att det inte är någon skillnad på mäns och kvinnors munhygien. Visst, en snusare blir ju lite annorlunda, men en icke-snusare, och icke-rökare, måste ju ha alla förutsättningar för att smaka gott. Men på nåt vis kanske du är inne på rätt spår ändå...

ag förstår dig fullständigt. Själv har jag enormt svårt att ta emot kärlek, jag får ångest, blir deprimerad och sänkt. Jag tror att det beror på att jag känner krav och förväntningar från den här personen och jag har svårt att hantera dessa. Jag tror inte att jag räcker till,

Jag har hunnit lära mig lite av min förra relation, som slutade i kaos och gränspsykos, och förklarar redan från början vari min problematik ligger. Jag försöker inte heller dölja mina mindre trevliga sidor, utan visar rubbet... Mina Aspie-drag, mina självskadeärr, mina problem med ögonkontakt, med kyssar, med att umgås med andra, mitt stora behov av återhämtning och ensamhet... Och ännu har jag inte lyckats skrämma bort honom Kanske, kanske blir det annorlunda denna gång!

Är sex jobbigt? Måste man ha en fysik som liknar en idrottares? He, he.
Men oavsett om man orkar mindre, så måste man bibehålla den där känslan av att vara två, annars försvinner det där lilla extra tror jag? Jag vet hur det känns att vara på de överblivnas skara, att man inte har den där känslan att bli av med ngt negativt inom en. Man förstår ju att vissa är restriktiva mot en som person, så sett i det sammanhanget är nog kyssar och ögonkontakt lite av ett lyxproblem. Funkar man som människa ändå, så finns det andra kvaliteer som överväger. Men jag vidhåller, kyssar bör vara en naturlig del av relationen, men grabben verkar ok, så till vida att han kanske överraskar dig en dag?

Idag var jag hos läkaren, och vi pratade om saken. Främst att jag inte klarar av ögonkontakt, och att jag blir sådär frånvarande titt som tätt när vi umgås, jag och Mr X.

Hon tycker inte alls att det är nån bra idé att jag ger mig in i ett förhållande nu. Jag är inte tillräckligt stabil, och sedan så tror läkaren att mitt sätt att bete mig i relationen med Mr X (vilket påminner mycket om hur jag betett mig i alla mina senare relationer), är ett sätt att falla tillbaka i gammalt mönster, då jag lät mig utnyttjas.

Läkaren säger sig känna att jag har någon sorts "pliktkänsla" gentemot människor som blir förtjusta i mig. Att jag ger mig utan att egentligen vilja det. "Du säger: visst, ta min kropp... men min själ får ni inte..."

Det värsta är att när hon sa detta, kände jag hur rätt hon har. Jag vill egentligen inte, men känner mig tvingad att göra ett försök, för innerst inne vill jag ju inte vara ensam. Och så är jag så rädd för att såra, att jag hellre tillintetgör mig själv så långt det bara går.

Jag märker att hon ställer frågor som om hon misstänkte schizoaffektiv.

grabben verkar ok, så till vida att han kanske överraskar dig en dag?

Jo, det är nog lite så jag tänker. Det är ordning och reda på honom, han har ett stabilt liv, iallafall stabilare än jag, och jag hoppas att ur vänskap ska växa något annat, ännu bättre.

Eller är det fel ände att börja i? Jag har alltid förut börjat med passion, sedan vänskap, så det känns lite bakvänt för mig att ta det såhär försiktigt, men det är kanske så normala människor gör? Eller kan man inte skapa magi om den inte redan finns där?