I vilket stadie är ni?

Är klar med min praktik, o e säker på att jag aldrig mer kommer att jobba, skönt att jag vet det iallafall.. Har haft Zyprexa 5 veckor nu o paroxetin 2v, hjälper inte ett smack! ska träffa min läkare den 20:e vad ska jag säga, hoppades vekligen på medicinen, har haft symptom i 5 år men inte sökt hjälp förrän nu.. Respekt o kärlek till alla på Viska, det utbyte o den förståelse jag möter här.. TACK!! till er alla!

Jag har fått diagnosen psykos ganska nyligen. Tack och lov har medicinen hjälpt ganska bra och jag har inte alls lika svåra koncentrationssvåriheter och humörsvängningar längre. Den senaste veckan har det kännts som om hallucinationerna är mildare också, inte lika intensiva och långvariga Däremot oroar jag mig otroligt mycket för katastrofer och olyckor som kan drabba mina närmaste och även mig själv, jag tänker på det hela tiden. Nästa vecka ska jag t.ex åka och hälsa på mina föräldrar. De bor 40 mil bort och jag måste åka buss i 5 timmar och jag är jätteorolig för det, jag tänker ut massor av skräcksenarior som kan inträffa och överväger att stanna hemma i jul bara därför. Någon här som har samma problem, med ständigt katastroftänkande alltså?

Jag är sjukskriven till årsskiftet och läkaren har skrivit "rehabilitering kanske aktuellt från jan 06"
Det är jättetufft Admin. Jag har gått nästan 2 år nu sjukskriven men något litet undantag för en provanställning.
Det känns som om man kryper längre och längre in i skalet och jag tycker jag får större och större problem att fixa vissa saker.
Egentligen önskar jag att försäkringskassan kunde höra av sig lite oftare så man hade den kontakten i alla fall.
Ju längre man är sjukskriven desto jobbigare känns det tycker jag. Men jag känner att jag måste försöka, även om det tar emot väldigt mycket. Samtidigt är det väldigt skönt att inte känna av några symptom längre, jag kan föra en konversation utan att tappa tråden och det är underbart.

Jag känner igen det där Fredrik att tycka att ju längre tiden går desto tyngre är det att komma tillbaka. Jag förmodar att det är en tröskel som man tillslut måste gå över. Har man varit ifrån länge och kommit bort från rutinerna så känns det som att bestiga ett berg på att åter,komma tillbaka. Jag har en kompis som var sjukskriven för social fobi i 2 år. När han skulle ta steget in i arbetslivet så var det som att ta ett steg in i helvetet. Denna känsla satt i ungefär i 3 dar, sedan så blev det lättare och lättare och idag mår han bra. Det handlar mycket om att träffa bra arbetskamrater också som man känner förtroende för som hjälper en tillrätta med saker o ting.
Du kommer att fixa detta Fredrik även om det kan vara jobbigt i början.

Tack för stödet. Ja det är nog en tröskel man skall över bara och jag känner att jag måste, för jag vill inte bli sittande i en lägenhet utan någon social kontakt med någon.

Jag tycker att två år är inte så lång tid egentligen. Jag känner ett par stycken som kanske väntat i 10 år innan de började att jobba igen. Det har gått bra för dem. Jag tror att det kommer att gå bra för dig, Fredrik, eftersom du inte verkar ha några kognitiva symptom. Det är främst kognitiva symptom som försvårar återkomst till arbete.